Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Jag förundras över att jag minns en idyll som enligt vissa aldrig funnits

Har det aldrig funnits en idyll i vårt land där vi barn växte upp i lugn och harmoni och där vi inte behövde vara rädda? Det skriver Lena Nilsson.Bild: Tom Wall
Ofta i media, och gärna i samband med någon kommentar om Sverigedemokraterna, påpekas det att den idyllen som ibland kallas "Bullerbyidyllen", aldrig existerat. Jag har hört och läst det så många gånger nu, och alltid förundrats över hur jag och mina vänner faktiskt kan minnas en idyll som enligt vissa aldrig funnits. Visst, man har olika bakgrund och man kanske förskönar minnet av sin barndom men det jag och många med mig minns, är ett helt annat Sverige än det som finns nu.
Jag växte upp i ett nybyggt villaområde på 60- och 70-talen. Vårt kvarter kryllade av barn som togs om hand av alla hemmafruar som fanns då. Bara på min gata var vi cirka 20 barn i skiftande åldrar. Vi var ute och lekte tillsammans, antingen hemma i någons trädgård eller på den stora gröning som fanns precis utanför vårt hus. Vinter som sommar.
Vår skola låg alldeles bortom grönområdet och det fanns ingen väg som vi behövde korsa. Vi låste aldrig någon ytterdörr när vi rörde oss i kvarteret, och dörrarna stod alltid på vid gavel under sommardagarna. Man hade koll på och ställde upp för varandra. Det fanns alltid någon hemma i något hus och det var en otrolig trygghet för oss alla.
Jag och många av mina vänner hade tur – vi fick med oss en trygghetskänsla som format oss. Minns vi helt fel – har det aldrig funnits en sådan idyll i vårt land? En idyll där vi barn växte upp i lugn och harmoni och där vi inte behövde vara rädda. En idyll där våra föräldrar hade tid med oss och inte satt inte upptagna med mobiler eller datorer. En idyll där våra föräldrar inte behövde ha koll på oss genom gps. Vi kunde röra oss fritt i kvarteret och alla kände alla. En idyll där vi fick hemlagad mat som inte innehöll en massa tillsatser, och där vi fick godis på lördagar och ingen annan dag.
Jag skulle kunna rada upp fler goda, härliga minnen från min uppväxttid, men jag stannar här. Vill bara tillägga att min uppväxttid var ju mina föräldrars tid mitt i livet, och om jag minns fel så minns förstås de också helt fel, precis som väldigt många andra svenskar.
Lena Nilsson
Gå till toppen