Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

"Magnifik mönstring av fotohistorien"

Världen, hur ser den ut? Litegrann som fotografen som skildrar den. Johan Malmberg ser svenska fotografers bilder av omvärlden från halvannat sekel på Landskrona museum.

Eric von Otter, Kenya ca 1950 (Etnografiska museet).

A way away

FOTO. "Swedish Photographers Explore the World 1862–2018", Landskrona museum, t o m 27/1 2019.

Den fotohistoriska trilogin på Landskrona museum inleddes med att kameran vändes inåt, i vetenskapsutställningen "AgNO3", och sedan mot människor i "Time/light/love" med porträttfoto. Nu avrundar man satsningen med att i sommar rikta blicken utåt, bortåt, mot den värld som svenska fotografer genom fotografins historia gett sig iväg för att skildra.
Bilder från jordens alla hörn inhämtade under halvannat sekel. Nu uppsamlade mestadels ur privata samlingar eller större museiarkiv som Nordiska museets eller Etnografiskas. Här trängs fyrtiotalet fotografer; upptäcktsresanden, missionärer, militärer, konstnärer och i en del fall pressfotografer.
Formar de något slags bild av världen åt oss – är det frågan curatorerna Janne Jönsson och Anneli Oxenstierna undersöker här?
Vi lever i en tid omsluten av paranoida Sverigebilder, där uttolkare slåss om just hur vi läser fotografier. Vad är väl troll annat än curatorer av sina egna omsorgsfullt utvalda sanningar? Så, om "A way away" presenterar en bild av världen – vilken är den bilden?
Ta historien om zoologen Eric Mjöberg och etnologen Yngve Laurell som år 1910 åkte på expedition till Australien. Det tycks inte riktigt som om Mjöberg njöt av resan, tvärtom hade han kunnat statera i Lawrence Kasdans "Den tillfällige turisten" med sin notoriska rädsla för allt främmande, ständigt rädd för att vildarna skulle hugga honom i ryggen. Annat var det med Laurell, full av äventyrslusta sökte han sig omgående bort från expeditionen för att komma så nära ursprungsbefolkningen som möjligt.
Det är, inte helt överraskande, Laurells bilder som nu grävts fram ur gömmorna.
Nästan århundradet senare åkte den erfarne pressfotografen Jens Assur till det Afrika han rapporterat från så många gånger, den enda kontinent som på ett pinsamt sätt fortfarande sågs eller ses som gjuten i ett stycke. Oavsett hur många postkoloniala teoretiker som har fått fotografer att försöka vända exotismen ryggen – så kände sig en svensk pressfotograf en bit in på 2000-talet manad att kånka runt på en enorm storformatskamera för att avbilda afrikanska storstäder så att de slutligen sågs, detalj för detalj, för vad de faktiskt var. Och han kallade sin utställning, ironiskt men på fullaste allvar, för "Africa is a great nation".
I detta spann, mellan den koloniala bilden och den personligt hållna undersökningen bort från denna, utspelar sig flertalet av projekten på "A way away". Det är lätt att låta sig förföras och fascineras av dessa många oändligt ambitiösa skildringar av världen, hur idogt folk åkt till världens ände under största umbäranden. Men ju mer man med hjälp av Lars Forsbergs njutningsfullt informativa katalogtexter fördjupar sig i projekten, tycks de ofta handla mindre om bilder av världen och desto mer avspegla personliga öden.
Ett exempel är den lilla bildsvit som skildrar Ester Blenda Nordström, Sveriges första wallraffande äventyrsjournalist, under hennes år 1925-27 på Kamtjatka. Hon som levde i livslång kärlek till en kvinna ingick här skenäktenskap med entomologen René Malaise bara för att kunna åka till en oländig plats i Sibirien. Varför? frågade man sig redan vid läsning av Fatima Bremmers bok "Ett jälvla solsken" om henne och än mer så efter att nu ha sett fotografierna från hennes isolerade liv. Den bild som stannar kvar är inte den av sibiriska levnadsvillkor utan den av Ester Blenda Nordström vid köksbordet med den man hon – av ganska oförklarliga skäl – isolerat sig med.
Eller historien om Eric von Otter som 1913 lämnat en lapp till hustru och barn vid frukostbordet: "Jag har rest till Afrika". Han tog värvning i Kenya, hade en fling med Karen Blixen, konverterade till islam och dog så småningom i svartvattenfeber. Hans bilder hittades i en container 1980 i Stockholm och den historia som vi lappar ihop utifrån dem – likt Eric M Nilsson gjorde i sin fejkdokumentär "Container" en gång – handlar snarare om Eric Von Otters subjektiva bilder (skorpionen och tändsticksasken!) än av landet Kenya.
Lewis Larson, Palestina, 1915 (Etnografiska museet)
Eller berättelsen om Lewis Larsson, ynglingen som lämnade Nås i Dalarna 1881 för The American Colony i Det heliga landet. I Palestina blev han fotochef i affärsverksamheten med att sälja kolorerade vykort från Palestina. Men motgångar skulle komma, det vet den som har läst Selma Lagerlöfs "Jerusalem", och Larsson fångade det med biblisk tyngd i sin gräshoppsbild.
Eller den om John Törnquist, missionär i Östturkestan, det som idag heter Xinjang i Kina, åren 1912-22. Svenska missionen uppmuntrade till fotograferande som sedan kunde visas upp i svenska församlingshem. Att Törnquist som var satt att omvända muslimer i ett område där det kunde leda till dödsstraff, fotograferade befolkning och omgivningarna med sån innerlig öppenhet är – förbluffande.
John Törnquist, Östturkestan ca 1910 (Etnografiska museet)
Ni hör, historierna tar inte slut. Och är det något som präglar den magnifika mönstring av fotohistorien som "A way away" är – är det med den lustfylldhet curatorerna gläntat på dörrarna till arkiven.
Och svaret på den inledande frågan? Nej, utställningen presenterar ingen sammanhållen bild av hur svenska fotografer har skildrat sin omvärld. Snarare vill den visa upp fotograferna som skildrade och tolkade världen åt oss – se det gärna som ett litet memento.
Snart görs Tyghuset, mittöver Kasernplan sett från museet, till fotohistoriskt centrum i Landskrona. Låt oss hoppas att Janne Jönssons och Anneli Oxenstiernas samarbete förlängs i nya huset – men också att man nu går från de mer översiktliga utställningarna och istället visar enskildheter i helformat. "A way away" visar att det inte saknas historier att berättas.
Gå till toppen