Jag vet inte hur många gånger jag har hört den norska Vertavokvartetten spela, men varje gång blir jag lika förtjust. De har ett så okonstlat och direkt sätt att möta sin publik, oavsett om det handlar om de klassiska mästarnas mest kända musik eller något mer obekant. Allt kännetecknas av samma generösa musikanteri.

Måndagens konsert i Brunnby kyrka under den pågående Musikveckan i Kullabygden var inget undantag. Det inledande numret, Joseph Haydns Stråkkvartett op 74:2, framfördes med all den elegans som musiken kräver. Men här fanns också en lekfullhet och lite grovkornighet som gav den kontur och djup. Om det bara handlar om elegans blir det tråkigt, hur vackert det än klingar.

Och det avslutande numret, Antonín Dvoráks stråkkvartett nr 12 "Den amerikanska", spelades med så mycket känsla i melodiken och spänst i rytmiken att det var som om jag hörde den för första gången, trots att det är den kvartett av Dvorák som alltid spelas.

Det som fångade mig speciellt denna gång var hur Vertavokvartetten fick den långsamma satsen att sväva, hur intensivt än spelet var. Och den första satsens gungande huvud­tema fick mig än en gång att smälta.

Extranumret, en av tjeckiske tonsättarens tolv "Cypresser", framfördes med charm och finess. Man lyckades verkligen fånga känslan av nostalgi som genomsyrar dessa omstöpta sånger.

Smolken i den norska glädjebägaren var att man valt att spela fyra stycken ur Leos Janáceks svit "På en igenvuxen stig". Hur fint framförandet än var tycker jag att det var som att gå över ån efter vatten. Janácek har skrivit två fascinerande stråkkvartetter som alltför sällan hörs i dessa trakter. Varför spelar man då ett sentida kvartett­arrangemang av en piano­svit?