Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Värmande ullfilt och naken natur

Hos Emma Bernhard är det den ullfilt som konstnären målar på som ger nyanser och skiftningar, skriver Johanna Gredfors Ottesen.

Emma Bernhards måleri på ullfilt ställs ut på Galleri Arnstedt i Östra Karup.

Emma Bernhard/Johanna Karlsson

KONST. Galleri Arnstedt, Östra Karup, t o m 9/7.

I Emma Bernhards verk, omgivna av rymd och ljus i den nybyggda delen av Galleri Arnstedt i Östra Karup, ägnas underlaget minst lika mycket omsorg som slutfinishen. Hon arbetar växelvis på gråbrun filt och linneduk, med tjock svart färg alternativt med tunna trådar spända över duken. Med breda drag av färg målar Bernhard enkelt och kärnfullt.
På avstånd är det nära till hands att tolka motiven som tecken, likt uppförstorade penseldrag i tusch, ett eget alfabet med varje bokstav innesluten i en egen bild. Men i verkligheten är texturen om inte allt, så essentiell: Emma Bernhard målar på ullfilt som underlag där färgens olika tillstånd blir tydliga. Spår av hur färgen smetats ut, alltid i en framåtrörelse, för att därefter torka och stelna till, ger varje målning fler betydelser än vad ett endimensionellt tecken förmår bära. Här finns nyanser, skiftningar, tempoväxlingar och balansakter, för den som tar sig tid att se.
Bernhards verk avkräver också betraktaren tystnad. Hennes verk avger svaga ljud, men tydliga och komplexa för den som lyssnar uppmärksamt. En del av verkens poetiska uttryck uppstår i mötet mellan material av helt olika densitet, som krockas mot varandra. Filten tycks vara samtidigt sugande och avstötande, ibland smetas färgen in, blir en del av underlaget, ofta bestryks bara de allra yttersta fibrerna som ligger som en lätt slöja över den underliggande filten. Där tunna trådar använts är förhållandet motsatt - här luras ögat emellanåt att tro att linjerna försvinner in i underlaget, suddas ut eller uppgår i det.
Det är alltid väl avvägt, aldrig hemfallet åt det petiga, och trots att verken andas ett slags rå nakenhet i sin icke-färgsättning är de samtidigt sinnliga. Jag tänker att filten här är avgörande: den utgör inte bara underlag utan pulserar ut ett slags värme, är mjuk och omslutande. Den värmen lyfter de rytmiska växlingarna till nya höjder.
Även Johanna Karlssons verk ägnas åt det nakna och avskalade. Hennes skulpturer är noggrant detaljerade utsnitt ur naturen, stillsamma och fängslande utan att bli insmickrande. Här är naturen avklädd, kroppslig utan mjukdelar, kött och pynt saknas. Öar av stenrösen, kala träddungar, tuvor av vissnat gräs eller brutna grenar avlöser varandra i en växlande skala, oftast i mindre format.
Ändå fyller skulpturerna med lätthet rummet, med osynliga trådar som löper från verk till verk och där resten överlämnas åt erfarenheten eller förmågan att föreställa sig. Också här finns en tydlig rytmik och ett slags narrativ, som berättar om skörhet, och skönhet, i förgänglighetens spår.
Gå till toppen