Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Hunger efter frihet

Tyra Kleen var något så ovanligt som kvinnlig symbolist och globetrotter, en obändigt frihetslängtande och kompromisslös person. På Thielska galleriet visas den första större separatutställningen av hennes bilder i vår tid. Jonas Ellerström har sett den.

Tyra Kleen, "Skrikstudie", självporträtt, 1903, kol.

Tyra Kleen – konstnär, vagabond, äventyrare

KONST. Målningar, litografier, teckningar och fotografier. Thielska galleriet, Stockholm, t o m 23/9.

Teckningen visar ett kvinnoansikte med vitt uppspärrad mun. Högra handen hålls kupad mot kinden, som en ljudförstärkande megafon. Håret böljar över panna och tinningar, mjuka linjer och skuggningar med kolet antyder hals och axelparti. Blicken ur de stora ögonen är riktad lite snett framåt, förbi betraktaren och ut mot världen.
Till höger om ansiktet finns signatur och datering: Tyra Kleen 15/12 1903 Roma. Den lilla detaljen att ortsnamnet ges i sin italienska form är inte oväsentlig, men det är den övriga texten som bjuder på en verklig överraskning. Nederst på arket står den understrukna titeln ”Skrikstudie” och därefter, inom parentes: ”(självporträtt)”.
Tyra Kleen var 29 år när hon gjorde denna motbild till förra sekelskiftets alla porträtt av hysterikor och kvinnor utan självkontroll. Hon hade utbildat sig under sex års tid i Dresden, Karlsruhe, München och Paris, och var sedan fem år tillbaka bosatt i Rom med egen ateljé på Via Gesù e Maria nr 27. Hela hennes person utgör en protest mot tidens passiva kvinnoideal: hon var yrkeskonstnär, ekonomiskt oberoende, ogift och orädd ensamresenär världen över. ”Jag är vagabond och äventyrare av födsel och ohejdad vana”, förklarade diplomatdottern Kleen.
Rent tekniskt är Tyra Kleen skickligare än Munch, också mer konventionellt realistisk, men det viktiga är att hon inte avbildar en modell.
Varför skriker kvinnan på bilden, den kvinna som är konstnären själv? Och vad är det hon skriker? Hade kolteckningen varit gjord av Edvard Munch hade den kunnat ha titeln ”Ångest”, ”Skräck” eller ”Sammanbrott” och vara en i raden av hans bilder av unga, överspända kvinnliga nervvrak. Rent tekniskt är Tyra Kleen skickligare än Munch, också mer konventionellt realistisk, men det viktiga är att hon inte avbildar en modell.
Tyra Kleen, Förbjuden frukt, 1915, akvarell.Bild: Lindblad Studio
[...]hon var i sitt studium av människogestalten, helt enkelt uppleva med hela kroppen hur det kändes att göra något för en kvinna så förbjudet som att skrika rakt ut.
Kvinnan på bilden är inte en projektionsyta för föreställningar om könsspecifika psykologiska dispositioner och tillstånd, inte heller är studien laddad av den erotik som ligger i iakttagarens blick. Detta trots att inget anger att kvinnan bär några kläder. Den skriftliga markeringen av att bilden är ett självporträtt – i en pose så långt från den behagliga kvinnlighet tiden uppskattade som tänkas kan – får mig att tänka att skriket kan vara ett stridsrop, en uppfordrande signal, lika väl som ett uttryck för personlig kris och plåga. (Kleen kom också att engagera sig i rösträttsrörelsen.)
Den ena läsningen utesluter inte den andra. Kanske ville Tyra Kleen, nyfiken och noggrann som hon var i sitt studium av människogestalten, helt enkelt uppleva med hela kroppen hur det kändes att göra något för en kvinna så förbjudet som att skrika rakt ut.
Tyra Kleen har varit försvunnen ur den svenska konsthistorien under lång tid, inte minst därför att hon vid sin död 1951 angav att hennes stora kvarlåtenskap skulle vara förseglad i 50 år. 2015 syntes några av hennes magnifika illustrationer till dikter ur Charles Baudelaires Les Fleurs du Mal (Det ondas blommor) under utställningen ”Symbolism och dekadens” på Waldemarsudde. Året därpå visades hon på Östergötlands museum, och då utkom också vad som rimligen bara är den första boken om henne. Nu i sommar har Thielska galleriet fyllt tre salar med målningar, litografier, teckningar och dokument, och är det något som går att invända mot deras utställning ”Konstnär, vagabond, äventyrare” så är det att den gott kunnat få vara dubbelt så stor.
Motiven från Baudelaire blir ofta mjukare under Kleens litografipenna än hos andra illustratörer, och den misogyni som utmärker hennes läromästare Max Klinger har ingen motsvarighet hos henne.
Kleen är som bäst under decennierna kring 1900, le fin du siècle. Därmed inte sagt att hennes teckningar och gouacher från dansföreställningar och teater på Java och Bali, där hon vistades 1919–1921, är ointressanta, verkligen inte, men de har mer karaktär av etnografika och ingick också i hennes och andras böcker om hovdans, skuggteater och religiösa ritualer.
Symbolismen passade Tyra Kleens eleganta linjeföring, dämpade färgskala och intresse för en bilds idémässiga och andliga innehåll perfekt. Hon lägger andra aspekter på det mytologiska och litterära stoff som är så vanligt inom rörelsen och dess parallellföreteelse dekadensen. Av den teatraliska men ibland genuint oroande satanismen hos Félicien Rops märks inget hos Kleen. Motiven från Baudelaire blir ofta mjukare under Kleens litografipenna än hos andra illustratörer, och den misogyni som utmärker hennes läromästare Max Klinger (och även hennes syssling, poeten Emil Kléen, ”den svenske Baudelaire”) har ingen motsvarighet hos henne.
Tyra Kleen, Solrosflickan, 1898, akvarell.Bild: Lindblad Studio
Kleen kan göra vasst ironiska iakttagelser från teatern och bohemvärlden, men i grunden är hennes syn på förhållandet mellan könen hoppfull. Litografin ”Sed non satiati” (Ännu inte tillfredsställda) visar ett naket par under en intensiv kyss. Det är en oblygt erotisk bild, utan bitoner av den syfilisskräck som Munchs och andras kvinnliga vampyrgestalter förkroppsligar.
Förlängningen av motivet i Tyra Kleens bildvärld är ”Homo sapiens” där paret, nu omgivna av små barn, vilar i lyckligt naturtillstånd på en strand. Kleen sökte hela sitt liv den personliga friheten och slog upp förlovning efter förlovning, men för släktet människa kunde hon drömma om en harmonisk tillvaro bortom samhälleliga skrankor och regler.
Gå till toppen