Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Vi bekämpar narkotikan genom att ge missbrukaren människovärdet åter

Om narkotika är ett hot mot enskilda människors hälsa blir det cyniskt, inhumant och politiskt fullständigt motsägelsefullt att vägra missbrukare en medicinsk behandling som är dokumenterat effektiv, skriver Thomas Thomasson.Bild: Sara Johannessen / TT
1978 beslutade riksdagen att kampen mot narkotika skulle ske under parollen ”Ett narkotikafritt Sverige”. 40 år senare är det fortfarande den linjen som gäller. Detta har lett till att allt fler tunga missbrukare dör en för tidig död och vi kan konstatera att aldrig tidigare har vi haft så många narkotikarelaterade dödsfall.
2004 noterade vi i Sverige knappt 200 dödsfall och 2017 var motsvarande siffra över 800. Det är Europas högsta dödlighet i förhållande till folkmängden.
1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika och det verkar som om våra politiker och en bred allmänhet vägrar att inse att den förda politiken är ett gigantiskt misslyckande.
Den svenska narkotikapolitiken lever fortfarande i enlighet med Nils Bejerots budskap från 1960-talet. Där ingår bestraffning och andra åtgärder som man trodde skulle leda till ett narkotikafritt samhälle. Man liknade narkotikabruk med en epidemi, som skulle spridas lavinartat över Sverige. Fick vi inte bukt med narkotikan skulle den degenerera samhället. Narkotikan var smittsam som vilken annan farlig sjukdom som helst, menade Bejerot.
Tvistefrågan i internationell narkotikapolitik handlar om hur och med vilka medel kampen mot narkotikans skadeverkningar ska föras. Två huvudriktningar kan identifieras: skadelindring (harm reduction) och det narkotikafria samhället. Sverige är det land i västvärlden som tydligaste driver den senare linjen.
Allt fler länder har övergett idén om ett narkotikafritt samhälle och antingen blivit förespråkare för skadelindring medan andra argumenterar för ett antal möjliga mellanvägar.
I skadelindringsperspektivet betonas missbrukaren som individ, en medborgare, och hens rätt till behandling av sjukdomen och därmed rätt till insatser som reducerar hens skador på samma sätt som andra hälsoskador.
Insatser som är av stor betydelse är sprutbytesprogram och underhållsbehandling med metadon eller subutex. Dessa metoder stöds av WHO och Internationella Röda Korset. En ytterligare insats vore att tillåta utdelning av naloxon nässpray som kan häva en överdos. Flera av dessa insatser från samhällets sida ifrågasätts tyvärr av en hel del av våra politiker.
I många andra europeiska länder erbjuds rena sprutor, medicin, övervakade injektionsrum, naloxon och injektionsinformation utan krav på någon motprestation i form av önskat uppförande. Tanken är att med hjälp av dessa program möta missbrukaren och vid dessa tillfällen motivera att söka hjälp.
Om narkotika är ett hot mot enskilda människors hälsa blir det cyniskt, inhumant och politiskt fullständigt motsägelsefullt att vägra missbrukare en medicinsk behandling som är dokumenterat effektiv.
Narkotikaberoende är en multifaktoriell sjukdom och det rimliga borde vara att avkriminalisera bruket av narkotika och i stället erbjuda behandling. Avkriminalisering är inte detsamma som legalisering. Detta är en missuppfattning. Jag vill ha en förändrad human narkotikapolitik och missbruksvård som hjälper missbrukaren att komma tillbaka till ett liv utan droger.
Skadelindringsperspektivet är inte bara en narkotikapolitisk åtgärd utan också en hälsopolitisk insats för utsatta människor. Det handlar om allas rätt till en jämlik hälsa och även drogmissbrukare har rätt till hälsovård.
Vi måste rikta vårt fokus åt rätt håll genom att fortsättningsvis kriminalisera drogen, avkriminalisera missbrukaren och erbjuda adekvat vård och återge missbrukaren människovärde.
Skadereducerande åtgärder minskar de skador och kostnader som narkotikamissbruket orsakar. Synsättet står inte i strid med en restriktiv narkotikapolitik. Det handlar om att bygga kontakter med missbrukaren och minska de narkotikarelaterade hälsoriskerna.
I Sverige måste vi få en ökad acceptans för skadereducerande åtgärder. Åtgärder som inte är villkorade utan som söker minska hälsoriskerna för missbrukaren och som i förlängningen kan leda fram till ett drogfritt liv.

Thomas Thomasson

Thomas Thomasson är drogfri narkoman och tidigare universitetslektor i sociologi
Gå till toppen