Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Salomon Schulman: Den eviga skulden

Claude Lanzmann får hederspris vid filmfestivalen i Berlin 2013.Bild: Gero Breloer
De judiska kollaboratörerna utgjorde ett särskilt kapitel under andra världskriget. De valde denna väg för att rädda sitt eget skinn. Ändå kom de att falla offer för den nazistiska krigsmaskinen när de väl fullgjort sitt brottsliga värv. Några få överlevde; till och med i det lilla Efterkrigsmalmö berättades om uppgörelser mot en överlöpare som tvingades lämna staden.
Av de judeäldste, ett ämbete som inrättades i gettona av tyskarna för att få styrsel på sina inhägnade offer, överlevde endast en. Warszawagettots Czerniakow tog livet av sig när Treblinkadeportationerna tog fart, Vilnas Gens likviderades med sitt getto och Lodz ”kung Chaim” Rumkowski som noggrant fyllt i deportationslistorna in i det sista och som nazisterna lovat att skona dödades av Auschwitz judiska Sonderkommando som hämnd.
Kvar efter kriget fanns bara Benjamin Murmelstein, en Wienrabbin som blev den tredje judeäldste i koncentrationslägret/gettot Theresienstadt. Den nyligen avlidne Claude Lanzmann lyckades få en djupintervju med honom vid inspelningen av ”Shoah” men sparade materialet till en ny film och sin sista bok, ”Le dernier des injustes” (på svenska "Den siste av de orättfärdiga"). Jag läste den tyska versionen, intervjun fördes ju på bödelspråket. Titeln alluderar på André Schwartz-Barts bestseller från 1959 som handlar om tiden mellan korståg och krematorier.
Judeäldstens roll var milt uttryckt prekär. Balansgången mellan nazisternas brutalitet och judarnas vädjanden krävde en hållbar strategi eftersom skuldfrågan obönhörligen skulle falla på medlöparens konto.
Efter kriget hamnade han i tjeckisk fångenskap, men släpptes i brist på bevis efter att ha suttit anhållen i arton månader. Detta trots att tjeckerna inte gav någon pardon - i motsats till exempelvis norrmännen - utan lät hänga bödlarna.
Murmelsteins rabbinska logik håller ihop hans omöjliga bekännelser. Skulle han inte ha samarbetat med tyskarna och gjort Theresienstadt till det nazistiska mönstergetto de ville visa upp skulle deras propagandaprojekt raseras. Därför styrde rabbinen lägret med järnhand. Arbeta, arbeta!
Tankarna går till psykoanalytikern Bruno Bettelheim, som efter ett knappt år i koncentrationslägren Dachau och Buchenwald koncipierade den freudianska försvarsmekanismen ”identifikation med fienden.” När jag lyssnar på Youtube tycker jag mig höra Murmelsteins välartikulerade tyska klinga likt en goebellsk imitation när han försvarar sitt handlande.
I judiska sammanhang rentvåddes han aldrig. Han bosatte sig i Rom och arbetade bland annat åt Vatikanen. När han väl dog, drygt tio år efter Lanzmanns intervju, begravdes han i ovigd jord i kanten av en judisk begravningsplats medan sonen Wolf förbjöds att läsa den obligatoriska dödsbönen, Kaddish, över sin far.
Medlöpare – eller räddare som han såg sig själv – ett etiskt spörsmål med flera motsägelsefulla aspekter.
Det hör till Claude Lanzmanns storhet att kunna lyfta detta tema till något mått av begriplighet utan att skriva sanningen på läsarens näsa.
Gå till toppen