Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Filip Yifter-Svensson: Han förlorade sitt enda barn i terrorattacken

Bild: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Stefan

Ebbas pappa

Den 7 april 2017 klev elvaåriga Ebba Stefansdotter Åkerlund av bussen vid Drottninggatan i Stockholm. Hållplatsen var flyttad på grund av ombyggnation.
I sitt sommarprat berättar hennes pappa Stefan, som bara presenteras med förnamn, om alla ”om” han umgåtts med – och försökt mota bort – sedan den där ödesdigra dagen, när terrorn drabbade Sverige och han förlorade sitt enda barn. Tänk om bussen hade kört sin vanliga väg. Tänk om dottern inte hade sprungit det där motionsloppet – då hade hon ju varit på sin pianolektion på eftermiddagen.
Att förlora sitt barn är naturligtvis det värsta som kan hända en förälder. Stefan verkar också ha levt sitt liv väldigt mycket genom sin dotter. Han beskriver sig själv som en ”hönspappa”, och det tycks han onekligen ha varit. Han skalade ner sitt eget sociala liv till ett minimum och hade tillräckliga ekonomiska resurser för att inte bara gå ner i arbetstid, utan helt sluta jobba.
Varannan vecka följde han med Ebba på pingis- och basketträning och lägenhetsvisningar, där de låtsades vara spekulanter för att dottern skulle få utlopp för sitt inredningsintresse. De verkar ha levt ett gott liv tillsammans.
Rakt och enkelt berättar Stefan om sin sorg och sin saknad. Man kan föreställa sig hur många tårar det kostat honom att göra det här programmet.
Länge tror jag att han ska lämna terroristen och det rättsliga efterspelet därhän. Men mot slutet pratar Stefan att hela hans bild av Sverige har förändrats. Staten har varit usel på att ta hand om de anhöriga, menar han, och han jämför med Frankrike där terroroffers efterlevande fått träffa presidenten och kompenserats med sjusiffriga belopp. Jag hajar till något när han gillande hänvisar till den förre vd:n för Svenskt näringsliv Leif Östling och hans ökända uttalande ”Vad fan får jag för pengarna?”
Ett sommarprat börjar ofta i moll och klingar ut i dur. Inte detta. Stefan säger att han inte har något kvar att leva för. Han ligger i sängen sjutton timmar om dygnet och resten av tiden besöker han sin dotters grav. Ska han börja jobba igen? Ska han skaffa ett barn till någon gång? Det slutar mörkt, och det känns som att det inte kunde sluta på något annat sätt för någon vars livs enda ljus har släckts för gott.
Läs alla artiklar om: Sommarpratarna
Gå till toppen