När juni stod för dörren skrev jag en ledarartikel (31/5) om den extrema svenska värmen i maj. Eller snarare om Miljöpartiets chanser att locka röster ett valår då många väljare funderar över den svenska hettan och växthuseffekten.

Det blev en del reaktioner från läsarna.

Trots att det stod i artikeln att jag är medveten om skillnaden mellan väder och klimat, hade alla läsare som hörde av sig synpunkter som drog åt det klimatskeptiska hållet:

”Solen bestämmer mer än koldioxiden”, skrev en. Att isen på Arktis smälter och Golfströmmen börjat mattas av, vilket klimatminister Isabella Lövin (MP) hävdar i SVT:s Tal till nationen, är helt felaktigt, menade en kritiker. Han förundrade sig över att folk tar alla dessa ”falska” klimatlarm på allvar.

En annan läsare föreslog att jag skulle ha tagit ett svalkande dopp innan jag skrev artikeln. Jag hade tänkt klarare då, ansåg han.

De läsare som reagerade på mina farhågor om klimatförändringar – fler stormar, mer torka, högre vattennivåer – var inte klimatforskare. Det handlade om en handfull personer, fler var de inte, sannolikt inte purunga, och samtliga råkade vara män, så det statistiska underlaget är på tok för klent för att ge några hållbara slutsatser.

Men en personlig fundering är svår att låta bli.

Ofta hävdas att 97–98 procent av världens klimatforskare är överens om att fossilbränning och annan mänsklig aktivitet förvärrar klimatförändringarna. Ibland ser man uppgiften att det i princip råder konsensus på området, att jordens uppvärmning på grund av mänsklig påverkan bevisades för åratal sedan.

Ändå finns det skeptiker. Mina mejlkällor talar om fake news och bortkollrade journalister som okritiskt sväljer alarmistiska rön från charlataner som lever gott på miljöanslag från rädda politiker.

En sak är fortfarande svår att begripa.

Låt oss, för argumentationens skull, säga att majoriteten av klimatforskarna, de 97–98 procenten, skulle kunna ha rätt.

Låt oss låtsas att FN:s klimatpanel IPCC skulle kunna ha rätt om jordens uppvärmning och de allt snabbare klimatförändringarna. Alltså det som många redan anser vara bevisat.

Låt oss utgå ifrån att dessa framtidsscenarier skulle kunna vara logiska och korrekta. Smältande glaciärer. Varmare och surare hav. Höjda havsnivåer. Extremt väder. Ofantliga kostnader och ofantligt lidande bland människor och djur.

Hur vågar då skeptikerna vara så säkra på att de har rätt? Hur vågar de strunta i varje försiktighetsprincip? Att inte ta det säkra före det osäkra?

För det enda rimliga är ju att, om nu livet på jorden som vi känner det hotas, välja en så försiktig politisk linje att liv på Tellus under alla omständigheter kan räddas till eftervärlden.