Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Serier som inte når fram till mörkret

Harry Anderson

BOKEN. Det förlorade paradiset. Kartago.
Alkoholdimman har bytts ut mot AA-möten och nervositet för att inte klara av att hålla sig från spriten. Hur ska han lyckas dansa nykter? Ledtråd: han lyckas. Hångla då? Det fungerar också bra.
”Det förlorade paradiset” tar vid där Harry Andersons förra självbiografiska serieroman ”Livet är inte alltid Hawaii” slutade. Harry klipper sig och skaffar visserligen inget jobb, men börjar på konstskola. Harrys orosmoment finns där men hålls på armlängds avstånd – i form av prestationsångest, osäkerhet och rädsla. Istället är det Harrys vän Pål som står för de svartaste känslorna. Det som först verkar vara ett brustet hjärta växer till djup depression och avslutas i kompakt mörker.
Temat är tungt: självhat, psykisk ohälsa, män som försöker nå varandra men aldrig riktigt lyckas. Illustrationerna bryter av, färgstarka i hoppets tematik och svartvita i ångesten. De är rakt på, utan subtiliteter, även om det finns en del roliga detaljer i rutorna: den stinkande kebaben i Harrys hand som han tvingas köpa för att låna toaletten när han håller på att brista av nervositet. Nina Hemmingsson-bilden på Harrys vägg. Stundtals för illustrationerna mina tankar till en barndomsklassiker: den tecknade tv-serien ”De tre vännerna och Jerry”.
Det är en konst att vara humoristisk i sitt uttryck och samtidigt tala om det tyngsta av teman. I Harry Andersons fall blir det sorgliga anslaget aldrig riktigt kännbart. Psykisk ohälsa är svårt att prata om, känslomässigt. Men också berättartekniskt, då det kräver ett bildspråk som tränger in på djupet.
När paradiset går förlorat i Harry Andersons serieroman är det en bokstavlig förlust – hans vän dör. En sorg omöjlig att förmedla i ett seriealbum, kanske. Men det måste ändå sägas att mörkret inte når hela vägen fram till läsaren i det här fallet.
Gå till toppen