Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

En bön för de döda

Thomas Millroth ser Dan Wolgers sorgesång över den döda vännen och bortgångna galleristen William Aronowitsch.

Dan Wolgers ”500 A4”, brons.Bild: Britt Arnstedt

Dan Wolgers

Arnstedt Östra Karup, t o m 29/7.

Genom hela konsthistorien löper en bön för de döda. Mörkret i Dan Wolgers installation hos Arnstedt kommer ur sorgen efter hans nyligen bortgångna gallerist och vän William Aronowitsch.
Men går det att i konsten formulera sorg utan att den förvandlas till meningslösa symboler?
Wolgers skapar en resa som börjar i tomhet. Men tomheten är väl en banal sinnebild som oftast blir sitt eget självuppfyllande innehåll. Det undviker han genom att i det renskalade första rummet montera verket ”500 A4” på väggen. En tung ensam bronsbild av en pappersbunt som här förlorar alla allusioner på konstnärliga verk varaktigare än brons. Kvar blir motsatsen, en påminnelse om allt som aldrig kommer att göras.
Resan fortsätter in i ett dunkelt rum. I mitten står en pinnstol med en väldig vikt under sitsen, i taket hänger Wolgers välkända knippe av glödlampor. Det flämtande ljuset reflekteras vagt i ett tomt vitrinskåp i fonden. På väggarna hänger sex lådor täckta av glas. I var och en ligger bokstäverna från en vers ur Dylan Thomas dikt ”Do not go gentle into that good night”; den besvärjer döden med orden ”rage, rage against the dying of the light”. I Wolgers sorgeresa blir lådorna mörka fönster att försöka kika ut genom, men glasen är antika så reflexerna och spegelbilderna är ostadiga och undanglidande. Det ger en upplevelse av oåtkomlighet och transparens på samma gång.
I många av Wolgers verk är förgänglighet utgångspunkten, men de stannar aldrig där. Jag tänker på installationen för tjugofem år sedan med söndriga leksaker, däribland en gullig leksakshund som saknar ett öra. Detta saknade öra dyker nu upp i en liten monter i galleriets nybyggda stora sal, där ett urval konstnärer visas för att fira galleriets tioårsjubileum. Framför tre luftiga landskap av Peter Frie svävar nu det luddiga hundörat som en molntuss i sin glasbur. Så förvandlar Wolgers den lilla detaljen till en sammanfattning av hela den tunga sorgen. Och denna cykliska återanvändning av äldre verk är ju lätt att förstå som en besvärjelse av döden. Allt går runt, det finns inget slut, nya roller och betydelser väntar.
Jo, det går att formulera sorg i konsten. Wolgers har gjort en minnesutställning till Aronowitsch där det personliga i sorgen görs synligt och därmed angeläget för besökarna. Den mentala tyngden är lika väldig som vikten under hans pinnstol.
Gå till toppen