Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En hand att hålla i svåra tider

Mavis Staples på KB i Malmö.Bild: Patrick Persson

Mavis Staples

KONSERT · GOSPELROCK. KB, Malmö, 16/7.
Det är jämnt 50 år sedan Martin Luther King Jr mördades.
Medborgarrättsrörelsen förlorade sin centralgestalt. Vissa bedömare anser att framåtskridandet för afroamerikanerna stannade av där och sedan dess egentligen aldrig hämtat sig.
Så Mavis Staples har alltid haft viktiga saker att sjunga om. Och de har blivit ännu mera brännande under de senaste arton månaderna.
På sitt färskaste, Jeff Tweedy-producerade, album "If all I was was black" från 2017, bygger hon broar för kärlek och gemenskap. Men hon släpper också fram oro och ilska och går till storms mot hur unga svarta män skjuts ned på gatan och hur de högst uppsatta i samhället ljuger helt obesvärat.
Malmökonserten blev dock en total kärleksmässa, även om Trump nämndes kort, först efter en timme. Och Mavis Staples är verkligen en översteprästinna som man mår bra av att samlas kring och hålla i handen under svåra tider. Lugn, värdighet, humor och klarsyn är hennes trogna följeslagare.
Mellan låtarna skojade och mellansnackade sångikonen med oss, och varvade tramsigheter om hur "Malmö" ska uttalas med uppmaningar till publiken om att sträcka ut händerna och nå varandra. Hon verkade må mycket bra där mitt i bland oss och energin som strömmade från henne var varm och äkta.
När Mavis Staples senast var här, 2007, hade hon ett betydligt tyngre och kraftfullare nytt album som kraftkälla. Det fanns också en annan volym och kraft i rösten då. Men känslan från "If all I was was black", att Mavis Staples numera har en mera återhållen stil, slog bakut direkt på KB.
En eldfängd Staples använde allt hon har, tog i med de stora brösttonerna eller fräste som en svetslåga, när hon inte sjöng ballader mjukt och smeksamt.
Många av låtarna var av nyare slag, även om det hela drogs igång med The Staple Singers "If you're ready (Come go with me)" och vi senare fick gruppens "Slippery people" och "Touch a hand, make a friend".
Nya "Build a bridge" slog an en ljusare och hoppfullare ton, medan den mörkare "Who told you that?" talar om att man inte kan, eller får, sluta att kämpa trots hårda odds. Stephen Stills kända "For what it's worth", protesten mot hur det amerikanska samhället slog ned på ungdomsrörelser på 60-talet, passade väl in i helheten.
Ett fem musiker starkt band med två körsångare gav Mavis Staples en solid uppbackning, med bra tyngd i botten, men utan särskilt många extravaganser.
Medsångaren Donny Gerrard signerade några själfulla inpass, liksom Staples pålitlige gitarrist Rick Holmstrom som gav konserten ett lyft mitt i, när han brände på i "Love and trust". Men jag hade gärna hört mer hända. Konserten skulle ha vunnit på en solist som hade kunnat utmana och växelspela tätare med huvudpersonen.
Temperaturen i lokalen steg efter hand, på alla sätt. I "Touch a hand, make a friend" gick Mavis Staples runt och skakade hand med publiken och hon krönte sedan alltihop med Staple Singers klassiker "I'll take you there".
Publiken svarade med ett seriöst och långt inklappningsförsök, utan resultat. Fast jag tvivlar på att särskilt många var direkt besvikna över det.
Gå till toppen