Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Ingrid Runsten: Ingrid Runsten: "Politiker som kallar sig feminister måste också vara det."

Inför valet 2018 känns hösten 2017 långt borta. Ändå är det bara tio månader sedan #metoo tog fart med en våg av vittnesmål om övergrepp och sexuella trakasserier. Flickor och kvinnor berättade om kränkningar i arbetslivet och i skolan. Politiker hakade på och utlovade översyn av lagar och regler. #metoo kopplades till jämställdhet – därför att det hänger ihop.
Men nu är det så tyst. Det är som om den politiska debatten bara klarar några få ämnen samtidigt. Och nu handlar den om invandring och integration, brott och straff och gängkriminalitet. Inte om feminism och jämställdhet.
En undersökning från Brottsförebyggande rådet som publicerades nyligen visar att det är kvinnor som känner sig mest otrygga i så kallade socialt utsatta bostadsområden. Nästan hälften av kvinnorna (48 procent), känner sig otrygga på kvällstid i sitt eget bostadsområde. Motsvarande siffra för männen är 22 procent.
Hur begränsar det kvinnors liv? Hur ser friheten för unga flickor ut i de områden där de unga männens gängkriminalitet ökar otryggheten?
Under den tidiga våren valåret 2018 gick debatten vidare om vad #metoo skulle leda till.
Men när den 8 mars var överstökad blev det ganska tyst. Jämställdhet var inget stort ämne i partiledarnas tal i Almedalen. Centerledaren Annie Lööf talade visserligen engagerat om ökad ohälsa bland unga kvinnor på grund av stress och utbrändhet. Och konstaterar att vi har mer att göra:
”När det gäller makt och inflytande. När det kommer till att få stopp på sexuella trakasserier och övergrepp.”
Men hon sade inte så mycket om vad som måste göras. Istället har andra politiker kommit med helt andra förslag. Som Sverigedemokraterna som vill vinna fler kvinnors röster, men driver kvinnofientlig politik: Som att återinföra möjligheten till sambeskattning. Som att ta bort kvoteringen från föräldraförsäkringen och införa vårdnadsbidrag. Och nu senast, sänka gränsen för den fria aborträtten från 18 veckor till 12 veckor.
Debatten efter #metoo gick över i en debatt om övertramp, pressetiska och andra. Den har varit viktig att föra. Men övertrampen var trots allt ganska få och kan inte förminska den breda rörelse som #metoo var och är.
Så hör jag författaren och journalisten Katarina Wennstam i Sommar i P1:
”Så här står vi nu i världen som den ser ut efter #metoo. För mig som har jobbat så många år med tjejer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp är den kanske allra största effekten att kvinnors vittnesmål till slut blir hörda, och omfattningen gör att den enskilda kvinnans vittnesmål får bärighet och trovärdighet”, säger Katarina Wennstam.
I sommarkvällen på Sofiero i Helsingborg finns den medvetenheten där som en självklarhet när systrarna i First Aid Kit efter låten You are the problem here, slår fast att skulden och skammen alltid hör hemma hos förövaren.
Det är en aning paus i inrikespolitiken just nu, efter Almedalen. Tid för reflektion. Varför inte börja med att läsa den debattartikel i DN om krav inför valet som initiativtagare bakom olika svenska #metoo-upprop skrev den 6 mars i år?
Politiker som kallar sig feminister måste också vara det. Annars lämnas fältet fritt för dem som har en helt annan agenda.
Gå till toppen