Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Maria G Francke: Blir litteraturen mer äkta om författarna lever rullan?

Blir litteraturen mer äkta om författaren skriver om sin egen värld? Maria G Francke läser två smarta bladvändare om skrivkramp, verklighetsflykt och självförbrännande genier.

Jenny Jägerfeld

Blixtra, spraka, blända! Natur & Kultur.

Tiina Nevala och Henrik Karlsson

För såna som oss. Wahlström & Widstrand.

När Penny Löwe var barn samlade hon på leksakerna i Kinderäggen. Men hon åt inte chokladen. Efter att försiktigt, försiktigt ha delat ägget och tagit ut leksaken la hon istället dit en fimp, lite jord eller en (levande) skalbagge, fixade ihop ägget igen och slog in det i stanniolpappret. Och bar tillbaka det till mataffären för att ett annat barn skulle få sig en överraskning.
Efter att den fantasifulla och gränslösa Penny slagit igenom som författare och belönats med Augustpriset redan som tjugoåring går hon från att vara allas älskling till skandaldrottning i veckopressen. Och drabbas sedan av skrivkramp inför uppföljaren.
I ett annat universum hittar vi Jens Andersson. Han är litteraturvetare. Undervisningen tråkar ut honom, och han är nyseparerad från en kvinna som bedrog honom med en av hans vänner. Nu bor han i en liten lägenhet som verkar ligga i samma hus som jag bodde i när jag flyttade hemifrån, på Sankt Knuts torg i Malmö, för utsikten från fönstret han beskriver är min.
Livet kunde ha varit bättre. I ren frustration lustmördar Jens en lättviktig underhållningsroman i en recension publicerad på Sydsvenskans kultursida, mest för att såra författarens pappa som är en påfrestande kollega på institutionen vid Lunds universitet.
Bild: Henric Lindsten
Penny Löwe lever rullan i Stockholm och London i Jenny Jägerfelds ”Blixtra, spraka, blända!”, Jens Andersson hasar runt i Tiina Nevalas och Henrik Karlssons ”För såna som oss” och aldrig mötas de två – även om Jens tidigt i romanen träffar förlagsredaktören Liv Berglund som bor i Stockholm. När Jens dricker öl på Tempo står Mikael Wiehe i toakön. Malmö-lunken ställs mot det Östermalm där Liv bor, i samma innerstad som Penny gör kaos med sig själv och alla hon träffar.
Men på en annan nivå möts romanerna i sin diskussion om litteraturen.
”Blixtra, spraka, blända!” är en liten tegelsten man bara swishar igenom – i högt tempo och med ett språk som är mer funktionellt än litterärt skildrar Jenny Jägerfeld hur Penny kämpar med förhållandet till sin pappa, med sin nästa bok men framför allt med sig själv. Hennes väninna Lola, en utlevande youtuber, är inte direkt till någon hjälp. Deras förhållande är symbiotiskt och destruktivt och tillsammans drar de till London med Pennys generösa förskott och bränner det på lyxhotell, dyra kläder, utekvällar och knark.
Allt går såklart åt helvete men väninnorna återförenas i Stockholm. Där inleds det gemensamma projektet att få klart Pennys roman. Lola övertygar Penny om att hon måste leva det hon ska skriva, det är viktigt att det är på riktigt, och till slut styrs verkligheten helt av vad Penny ska skriva om. Hon har blivit förlöst, men privatlivet är på väg mot ännu en katastrof. ”Jag har ibland kanske tillåtit mig att göra saker bara för att kunna skriva om dem bättre, precis som Penny i min bok. Ett slags method writing”. Det berättar Jenny Jägerfeld i en intervju i Elle och konstaterar att det faktiskt fungerade.
Blir litteraturen alltså mer äkta om författaren skriver om en värld som är den egna? En evig fråga, som naturligtvis inte blir besvarad här heller, men den vänds och vrids på. Pennys öde är också en skoningslös kritik mot idén om det självförbrännande geniet och visar vilken oreda hen kan orsaka både sig själv och andra.
Tiina Nevala och Henrik Karlsson.Bild: Magnus Liam Karlsson
En annan evig fråga handlar om högt och lågt. Jens Andersson, som kämpar med en bok om Tove Jansson vid sidan av undervisningen, är väl egentligen en ganska högbrynt typ, och när han får i uppdrag att recensera den där underhållningsromanen blir det till en perfekt illustration av motsättningen. Han har inga problem med att närmast oreflekterat göra ner en hel genre, något som författare som skriver feelgood och romance, för att ta två relevanta exempel, ofta råkar ut för.
”För såna som oss” är till det yttre en relationsroman – allt är komplicerat mellan Jens och Liv – men under huvudpersonernas mittilivet-funderingar ligger den och bultar, frågeställningen om vad litteratur ska och får vara. Jens ondgör sig över den klichétyngda ”mameluckstoryn” som han kallar kärlekshistorien och utan att avslöja för mycket så är det Liv som får agera försvarare – hon får propagera för verklighetsflykt, och mot en elitistisk och sexistisk litteratursyn.
Givetvis blir den sågade underhållningsromanen en publik framgång – ytterligare en kommentar till mekanismerna i böckernas värld. Själva har författarna Nevala och Karlsson absolut en ambition att underhålla men de har också litterära anspråk, om än i den lättare skolan.
”För såna som oss” är fyndig mitt i det svårmodiga – samtalen är rappa, samtiden pricksäkert uppnålad som fond till berättelsen. Och medan Nevala och Karlsson har skrivit en fnissvänlig bok får Jägerfeld mig att flabba mitt i eländet, som när Penny under en nykter period går in på toa och smygdricker alkoholfritt vin hemma hos pappan på en fest för att hon vet att han aldrig skulle acceptera att hon inte tar ett glas.
Böckerna är smarta bladvändare och reflektionerna över litteraturens villkor och bokbranschen är en bonus. Man kan likna dem vid två Kinderägg, om man så vill.
Gå till toppen