Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Passion, pondus och en underbar ljudvägg

Little Steven & The Disciples of Soul
KONSERT · ROCK · KB, Malmö, 20/7

The hardest working man in show business? Kanske inte, men nog jobbade Steve Van Zandt intensivt och nonstop under två och en halv timme.Bild: Alexander Agrell
Ja, ett maffigare, svettigare och mera genuint rock- och soulparty kan knappast en vanlig oskyldig kille ha turen att hamna på.
Steve Van Zandt och hans lyxigt stora Disciples of Soul (femton pers) höll trycket uppe under två och en halv timme, nästan Springsteenmässigt. Och eftersom mannen också råkar vara en femstjärnig låtskrivare var det väldigt knapert med döda punkter.
Man behöver inte vara beteendevetare för att kunna skilja på Van Zandt, Southside Johnny och Springsteen.
Samtidigt finns det stora likheter mellan de tre Jerseypolarna när det gäller röster och sångstil, låtar, bandsound och, som det så vackert heter, rockestetik. Och det hänger mycket på just Steve Van Zandt, som agerade consigliere (bollplank, medmusiker, arrangör, bitvis låtskrivare och manager, med mera) åt de andra tidigt i deras karriärer.
Van Zandt har dessutom sin extraordinära musikbredd, med bland annat Motown, doowop, blues, gitarrinstrumentalstilen à la The Ventures och olika andra slags rock 'n' roll tryggt i bakfickan. Senaste albumet "Soulfire" är också en lek- och kärleksfull orgie i all musik som Steve Van Zandt kan och älskar passionerat.
Start alltså på fredagskvällen med en programförklaring, gamla "Sweet soul music", och sedan packades konserten med låtar från i huvudsak två album, "Soulfire" och den absolut helgjutna solodebuten "Men without women" med toppar som "Lyin' in a bed of fire", "Under the gun" och alldeles särskilt "Angel eyes". Steve Van Zandt vet mycket väl vad som är det starkaste han gjort.
Steve Van Zandt höll denna kväll tillbaka sitt kända politiska engagemang, men konstaterade att vi lever i mörka tider och att livemusik är det bästa som finns i denna galna värld.Bild: Alexander Agrell
The Disciples of Soul kommer med sitt eget wall of sound, ett dön där det samtidigt finns plats för nyanser och nedtoningar i verser och bryggor. James Browns jazzfunkfilmmusik-mässiga "Down and out in New York City" bröt mönstret allra mest, men fräckt. Steve Van Zandts stilsäkerhet bar här också.
Bandet kan ståta med fem blåsare, men är inte längre en samling män utan kvinnor. Med körsångerskorna JaQuita May, Sara Devine och Tania Jones har låtarna fått ett extra lyft och de tre tankade hela tiden in ny energi i konserten med dans och imponerande synkroniserade rörelser.
JaQuita May, Sara Devine och Tania Jones gav de redan starka låtarna ett extra lyft.Bild: Alexander Agrell
Huvudpersonen, godmodig och spelsugen, släppte gärna fram medspelarna. Annars var det hela ett växelspel mellan hans egen nasala, intensiva röst och gitarrspelet, där nerv och pricksäker primalskrikskänsla alltid går före teknisk briljans.
Två och en halv timme och jag vill redan ha en dos till.
Gå till toppen