Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Vådan av att försöka diskutera med män

Mansplaining, att förklara något, oftast en man för en kvinna, på ett nedlåtande sätt blev ett av nyorden 2015 enligt Språkrådet. Bilden är tagen för att illustrera detta, men har sin aktualitet.Bild: Christine Olsson/TT
Att ha en diskussion med en man har många gånger varit en ganska intressant upplevelse för mig. Speciellt när vi pratar om ett ämne som båda är mycket väl insatta i. Om man frågar mig tycker jag att samtalet har en enorm potential att mynna ut i något nytt och tänkvärt.
Jag brukar få den känslan i början av samtalet. Jag blir engagerad, höjer på ögonbrynen och lyssnar hängivet på vad han har att säga. Men småningom sinar mitt engagemang ut och jag inser att jag har hamnat i fällan igen. Jag förstår ännu en gång att detta inte handlar om ett ordbyte, det handlar om att tillfredsställa hans behov av att föreläsa. Dock försöker jag avbryta formatet genom att visa med mimik att jag redan vet allt vad han snackar om. ”Ja!", "så är det ju”, ”eller hur!” Men detta var inte vad jag gick med på.
Jag börjar ifrågasätta mig själv och försöker komma ihåg om jag någonsin bett om hans hjälp inom detta ämne? Han förklarar det ju så fundamentalt, någon gång måste jag ha fått det att se ut som att jag är helt okunnig om detta. Jag går igenom våra gångna dagar ordentligt i minnet, men jag kan sannerligen inte komma ihåg att jag visat mig så obildad.
Nu! Nu ser jag min chans! Han tar för en gångs skull en paus! Jag går vidare på hans faktapresentation och visar att jag minsann också kan det här. Nu kanske han fattar! Nu kanske vi trots allt kan ha en meningsfull diskussion.
Va? Sa jag något olämpligt? Hans blick säger att jag har förolämpat honom. Som att jag gjort honom djupt besviken genom att avbryta hans föreläsning. Han fortsätter med sin undervisning. Nu börjar han flika in ”förstår du?” emellanåt. Jag ger dock inte upp, jag säger ”ja ja!”, försöker visa att det han precis sagt är självklart. Men jag märker att det inte går in. Vid det här laget är jag osynlig, det spelar ingen roll vad jag säger. Han är så otroligt stolt över sin kunskap att han blir blind för allt annat.
Jag får acceptera att jag hamnat i fällan och får stå ut med att sitta i tio minuter och lyssna på sådant jag redan vet. Jag kopplar bort mig själv, tänker på vad jag ska äta till middag ikväll. Men jag känner fortfarande av när det är dags att ge bekräftelse, nicka och säga ”aa, just det". Man vill ju inte skapa dålig stämning.
Elsa Söderlind
Elsa Söderlind är blivande student i svenska vid Lunds universitet.
Gå till toppen