Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Axfors: Är det verkligen bara tjejernas jobb att säga ifrån?

Anna Herdenstam i en av Journalistförbundets filmer.
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Ta plats! Så avslutas en uppmaning i en video på Journalistförbundets Facebooksida. Videon är en av flera i deras kampanj mot sexuella trakasserier där man låtit kvinnliga journalister berätta för yngre kollegor vad de önskar att de hade fått veta när de började i branschen.
Är det inte typiskt? Återigen är det upp till tjejerna att ändra på sig (ta plats!), inte killarna.
När någon tar på ens rumpa föreslås man i nämnda video säga till exempel: “Nu gick du just över gränsen, och det var inte okej.” Men vilken vikarie vill stå i fikarummet och skrika: "Det där var inte okej!"
Det är inte första gången jag hör en peppig uppmaning om att säga ifrån. Faktum är att jag, sedan metoo, känt mig lite extra dum när någon tafsar. Här har alla Sveriges kvinnor ställt sig upp och sagt att det är nog. Och så är jag den som fortsätter enligt den gamla vanliga tystnadskulturen.
Men är det verkligen bara tjejernas jobb att krossa patriarkatet? Tänk en kampanj som riktar sig till unga män istället, en kampanj där kända/framgångsrika män oavsett bransch klev fram i videor och berättade vad de skulle vilja säga till sitt yngre jag. Såhär skulle det kunna låta: jag önskar att jag inte hade sett upp till männen högst upp i hierarkin som trakasserade tjejer, jag önskar att jag hade vågat ta plats och sagt ifrån när mina kvinnliga kollegor blev objektifierade, jag önskar att jag agerat när det bara var män i rummet och det blev “grabbig stämning”.
Det vore på tiden.
Gå till toppen