Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: När statens hårda kärna har försummats.

När skogen redan brinner är det för sent att stärka beredskapen.Bild: Mats Andersson/TT
Brinnande skogar har fått marken att bränna under fötterna på Sveriges politiker.
På onsdagen besökte statsrådet Peter Eriksson (MP) räddningstjänsten i Kalix för att samtala med befäl och brandpersonal där.
I måndags var inrikesminister Morgan Johansson (S) i Sveg medan försvarsminister Peter Hultqvist (S) besökte insatsområdet i Ljusdal.
Den senaste tiden har ministrar och oppositionsledare i det närmaste tävlat om att visa upp sig ute bland hjältarna för dagen – räddningstjänstpersonal, hemvärn och frivilliga som bekämpar bränderna.
I förra veckan avbröt Kristdemokraternas ordförande Ebba Busch Thor sin semester med familjen för att träffa räddningspersonal ute på en av brandplatserna. Samma sak med Centerns Annie Lööf, statsminister Stefan Löfven (S) och Moderaternas Ulf Kristersson.
Engagemanget är säkert äkta, men ett engagemang som inte visas upp ger inga röster.
I dagsläget är det heller inte mycket politikerna kan göra utöver att visa sitt stöd för de drabbade och för dem som bekämpar bränderna. Det som politikerna inte gjort i förväg, genom att bygga upp en god beredskap, är för sent att göra nu när elden rasar vilt.
Frågor om var det gick fel och vems ansvar detta är kommer att diskuteras ingående framöver. Det politiska eftersläckningsarbetet kan bli lika utdraget som det i skogen.
Utan att föregripa framtida utredningar och utvärderingar verkar det rimligt att konstatera att Sveriges beredskap inte var god. Inte den här gången heller. Och detta trots de relativt färska erfarenheterna från den förödande skogsbranden i Västmanland 2014, som efteråt utreddes på längden och tvären.
Alldeles förvånande är det inte.
Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Det behövs för att finansiera en stat som på många sätt är både stor och stark. Men är den tillräckligt stark på de områden där dess styrka verkligen är oersättlig?
Till statens mest grundläggande uppgifter hör att garantera medborgarnas säkerhet i olika avseenden. Försvar, polis och katastrofberedskap är centrala områden som får räknas till denna hårda kärna.
Men medan välfärdsstaten tillåtits expandera och det sociala skyddsnätet blivit allt finmaskigare – i alla fall i teorin – har vården av den hårda kärnan prioriterats ner.
Under många år avrustade Sverige. Det breda invasionsförsvaret, avsett att värna svenskt territorium, förvandlades till ett smalt insatsförsvar som skulle tjäna svenska säkerhetsintressen genom internationella uppdrag i utlandet. Men politikerna missbedömde utvecklingen i Sveriges närområde. Säkerhetsläget försämrades och den svenska försvarsförmågan visade sig hastigt men mindre lustigt vara helt otillräcklig i en ny tid med andra förutsättningar.
Polisen gick i samband med den stora omorganisationen 2015 in i en kris som fortfarande märks av. Liksom försvaret har polisen stora problem med personalförsörjningen. Usla löner och arbetsvillkor i kombination med missnöje med ledningen fick anställda att fly. På den utbyggda polisutbildningen står platser tomma. Grov organiserad brottslighet och inte minst de många svårutredda gängmorden drar stora utredningsresurser som emellanåt gör att andra grova brott, som våldtäkter, läggs på hög.
Och ovanpå detta den nu uppvisade oförmågan att hantera naturkatastrofer i form av skogsbränder.
Politiker vill bli populära. Politiker vill bli valda. Anslag till försvaret – eller till beredskap mot andra hot som kan kännas avlägsna – är sådant som ger liten återbäring för politikerna i form av röster. Särskilt i jämförelse med väljargodis som sänkta skatter eller höjda bidrag och pensioner.
Det är alltid lätt att vara efterklok. Att vara klok i förväg är betydligt svårare, men det är vad medborgarna har rätt att förvänta sig av sina politiker.
Gå till toppen