Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Politiskt förtroende kan inte twittras fram.

Socialdemokrater i Almedalen. Så här glada miner lär det inte vara på valnatten.Bild: Henrik Montgomery/TT
Skogsbränderna är det enda som stör den politiska sommarfriden. Partiledarna har avbrutit sina semestrar för att besöka släckningsarbetare och visa sitt stöd, göra uttalanden om att Sveriges krisberedskap behöver stärkas. Någon handling, om det nu blir någon, lär inte komma förrän efter valet.
I övrigt är det stiltje i det politiska Sverige. Ledamöter och kandidater har loggat ut från sociala medier och samlar kraft inför höstens valrörelse. Och pustar ut efter Almedalsveckan. Årets politiska sommarfest var som vanligt fullt av politiker och tyckare. Utspelen kom slag i slag. Miljoner spenderades för att ”nå ut”.
Resultatet av alla ansträngningar blev, ja, ingenting. Om man ska tro de senaste opinionsmätningarna vill säga. På torsdagen (26/7) kom SVT/Novus julimätning och den visar inga statistiskt säkerställda förändringar jämfört med förra månaden. Inte heller DN/Ipsos (25/7) avslöjar något revolutionerande.
Socialdemokraterna ser fortfarande ut att gå mot sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande. Sverigedemokraterna är näst största parti och Moderaterna tuggar på. Kristdemokraterna når inte upp till riksdagsspärren ens om de hoppar och även Liberalerna och Miljöpartiet ligger pyrt till. De enda som, förutom Jimmie Åkesson, blir glada av att läsa tidningen på semestern är Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C).
Än är det mer än en månad kvar till valet och mycket kan hända. År 2002 gick Lars Leijonborgs Folkparti, numera Liberalerna, från 5 till 13 procent inom loppet av två månader i valrörelsens slutskede. På samma tid rasade Bo Lundgrens moderater från 22 till 15 procent. Skiftet brukar tillskrivas Folkpartiets förslag på språktest för invandrare och Uppdrag Gransknings avslöjande av rasism bland moderater i valstugor.
Utan förslag och skandaler av den kalibern lär partierna dock knappast vara med om några stora väljarförflyttningar i år.
Opinionsundersökningarna brukar spegla valresultatet ganska väl och riksdagen kommer med stor sannolikhet att domineras av tre ganska jämnstora partier efter den 9:e september.
Hur den situationen ska lösas och Sverige regeras nästa mandatperiod vet ingen, varken politiker eller förståsigpåare.
Med en och en halv månad kvar av den här mandatperioden kan dock konstateras att den allt överskuggande frågan har varit Sverigedemokraterna, eller snarare hur övriga partier ska hantera SD.
Förvirringen har varit stor och tilltagit i takt med opinionssiffrornas utförsbacke. Såväl moderater som socialdemokrater har försökt att anpassa både politik och retorik för att locka tillbaka väljare. Framgången har uteblivit.
Förutom Sverigedemokraterna är Centerpartiet och Vänsterpartiet de enda som har vind i seglen. Som av en händelse är de två sistnämnda partierna även de enda som tydligt markerat att de inte heller fortsättningsvis tänker ha någon del i en restriktiv migrationspolitik.
Vilka slutsatser kan dras av detta?
Väljarnas dom är hård mot det parti som uppfattas svika sina ideal, eller inte ha några.
Och det är logiskt. Politik handlar inte bara om politiska förslag och resultaten i nästa val. Det handlar om att ha en långsiktig vision för vart samhället är på väg som väljare kan känna engagemang för. Det handlar om att väljare ska kunna lita på att partiet kommer att fortsätta stå för samma grundläggande värderingar.
Politiker väljs inte bara för att ha de bästa lösningarna på de problem samhället står inför nu. De ges väljarnas förtroende att hitta lösningar på problem som ännu inte uppkommit eller uppmärksammats.
Och förtroende är något som förtjänas över tid, inget som twittras fram i valets slutspurt.
Gå till toppen