Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Jag ger hellre en slant till en utarmad människa än bidrar till höga löner

Gåva eller tiggeri? Vad som är vilket beror på vem som sätter normen, menar insändarskribenten Bertil Månsson.Bild: Emil Langvad/TT
Jag tillhör dem som då och då lägger en slant till de kvinnor, ofta av rumänskt ursprung, som jag möter i den dagliga tillvaron i Lund. Denna vädjan om att få en liten gåva, vill jag kalla det, är oftast enda möjligheten de har att försörja sina barn och ofta mor- och farföräldrar som lever under ekonomiska förhållanden som vi inte ens tror är verkliga.
Jag har varit på plats, rest runt i Transsylvanien och besökt Rumäniens huvudstad Bukarest och sett och upplevt detta. Jag rekommenderar alla som tvivlar att själva åka dit.
Samtidigt kan jag springa på personer, som representerar så kallade välgörenhetsorganisationer som är ute och skramlar med sina bössor där de vädjar om en gåva för att bidra till att hjälpa människor i utsatta länder. Då pratar vi om ”gåvor” och inte tiggeri – vem har fastslagit den normen?
I mina ögon är det i båda fallen frågan om gåvor eller tiggeri – beroende på vem som sätter normen.
Varje månad, korrelerat med löne- och pensionsutbetalningar, droppar det i min brevlåda ner ett antal brev, från välgörenhetsorganisationer, där man vädjar om en gåva för ett antal olika behjärtansvärda ändamål. Men är inte också det en form av ”tiggeri”!
När det gäller det så kallade tiggeriet ”på öppen gata” så vet vi att det förekommer oegentligheter men vi vet också att en stor del av pengarna ändå hamnar i börsen hos barn och nära anförvanter i hemlandet och då talar vi i huvudsak om Rumänien.
Men hur ser det ut i våra välgörenhetsorganisationer – hur många personer försörjer sig inte på de medel som samlas in i form av så kallade gåvor eller i form av bidrag från våra skattemedel? Gå in och läs webbmagasinet Omvärldens sammanställning över biståndschefernas löner för 2017. De siffrorna gör åtminstone mig ganska bestört.
Innan någon form av våra så kallade gåvor och bidrag överhuvudtaget kommer enskilda människor till hjälp så är det sammanlagt 100-tals miljoner som bränner bort i form av avlöningar.
För att bara ta några namn – Anna Ernestam, tilförordnad generalsekreterare Röda Korset, månadslön 92 300 kronor, Elisabeth Dahlin, generalsekreterare Rädda Barnen, månadslön 99 000 kronor. Carin Jämtin, generaldirektör för Sida sedan maj 2017, lyfter en månadslön på 120 700 kronor. Allt finansierat med skattemedel och gåvor som du och jag bidrar med. Detta enligt magasinet Omvärldens siffror. Den genomsnittliga löneökningen på samtliga dessa tjänster låg senaste året på cirka 10 procent medan lönekollektivet i övrigt fick nöja sig med en snittökning på 2,5 procent.
För mig är det rätt enkelt att välja – en gåva i burken till en utarmad fattig rumänska – eller en gåva till någon välgörenhetsorganisation för att bidra till ett antal personers omdömeslöst höga löner. Eller är det ”tiggeri” vi talar om i båda fallen?
Naturligtvis är jag enbart positiv till att bidra med vårt svenska överflöd när det kommer rätt personer tillgodo, men för min del lägger jag hellre en slant som gåva – direkt i burken till en utarmad människa – än att bidra till att betala löner i en hjälporganisation till en nivå som är otänkbar för de flesta av oss.
Bertil Månsson
Lund
Bertil Månsson är utbildad socionom och civilekonom och har bland annat jobbat med utveckling av flygplatser. Numera pensionerad.
Gå till toppen