Skåningarna representeras av dryga 40-talet ledamöter i Sveriges riksdag. En lite impertinent fråga när valet nu närmar sig – hur många känner vi egentligen till? Det totala antalet är 349. Det betyder att svenskarna åtminstone kvantitativt är synnerligen väl representerade. Den svenska riksdagen är ett av de största parlamenten i Europa.

Frågan dyker upp med jämna mellanrum. Varför så många? Varför just 349? Varför inte kring 175!

Inte minst riksdagsledamöterna själva har genom åren motionerat för att minska församlingen. Argumenten växlar. Färre ledamöter hade gjort dem mer kända för allmänheten. Och besparingarna hade kunnat användas för att ge de kvarvarande bättre resurser att sköta sitt jobb väl. Men ledamöter som vill banta parlamentet är inte regel utan snarare undantag.

Argumentet för många politiker är naturligtvis att kontaktytorna gentemot väljarna, åtminstone i teorin, blir fler. Men de flesta som sitter i riksdagen är anonyma för väljarna och spelar ingen större roll i politiken på hemmaplan. Och lokalpolitikerna vill inte ha konkurrens av riksdagsledamöter.

Skåningarna skulle säkert inte alltför högljutt beklaga om de bara haft 25 ledamöter att vända sig till. Detta av den enkla anledningen att de flesta aldrig har kontakt med en riksdagsledamot. Vi har inte den vanan i Sverige. Helt annorlunda är det till exempel i Storbritannien och USA. Att skriva till sin parlamentsledamot "i ett ärende av viss betydelse för mig", är en klassisk och ofta utnyttjad utväg i Storbritannien.

Så skulle det också kunna vara i Sverige om riksdagsledamöter lokalt haft kontor och personal som kunnat kanalisera väljarnas frågor och problem. Det borde de gamla partierna ta till sig i en tid då de utmanas av populister och extremister. En svensk riksdagsledamot har mycket små medel till sitt förfogande för väljarkontakter.

Det är svårt att se att vi får en reform som skär ner på antalet riksdagsledamöter. Partierna önskar det inte. Profilering är ofta detsamma som självständighet, som vi ser många exempel på i Storbritannien och USA, men det är det sista som svenska partiorganisationer önskar. Starkare personliga band till väljarna betyder lösare band till partiapparaten.

Motivet för en glesare riksdag ska inte vara att spara pengar, att populistiskt minska antalet politiska munnar som ska mättas. Syftet ska naturligtvis vara att få mer liv i parlamentet och öppna kontaktytorna med väljarna samtidigt som politikerna tvingas arbeta på ett nytt och friare sätt. Och även om vi inte som i Storbritannien har enmansvalkretsar borde politiker från alla partier känna ett större ansvar för att i icke renodlade partipolitiska frågor representera hela sin valkrets.