Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Fräck norsk popjazz med personlighet

Ellen Andrea Wang samspelade snyggt med trumslagaren Erland Dahlen.Bild: Kenny Fransson, Ystads jazzfestival

Ellen Andrea Wang, Konstmuseet; Youn Sun Nah, Teatern; Ystads jazzfestival 2/7

KONSERT · JAZZ

Ystadfestivalen har länge varit bra på att presentera nya skickliga kvinnliga instrumentalister.
Den norska basisten och sångerskan Ellen Andrea Wang passar fint in i det gänget. Hon är helt enkelt en av de mera intressanta och speciella artisterna på dagens nordiska jazzscen.
Kul då att hon sålde ut den sena eftermiddagskonserten på Konstmuseet, trots att hon redan hade haft en här denna torsdag.
Ellen WA har sin personliga sammansmältning av jazz och pop och när hennes trio drar igång uppstår en originell spänning mellan hennes ljusa, nästan änglalika röst och gruppens tunga, muskulösa sväng genom många olika slags grooves.
Dessutom är bandledaren en skicklig låtskrivare, med smak för starka melodier och att bygga upp låtar med lagom olika stuk och många delar i.
Medspelarna är idealiska för den här musiken. Tan­gentbetvingaren Andreas Ulvo med synt och flygel smyckar mycket aktivt låtarna med olika sound och effekter längs vägen och på samma sätt jobbar trumspelaren Erland Dahlen.
Dahlens ensamintro till "Perfect danger" innehöll bland annat Hesa Fredrik-effekter på trumskinn, matchande skeppsklocke­klanger och ekon av ett afrikanskt marimbaband och en indonesisk gamelanorkester.
Annars sträcker inte någon av de tre ut i några längre solon, trots att de är ytterst kapabla. Låtarnas helhet och sammanhang går före. Konsertens enda besvikelse för mig var att Ulvo inte alls drog på i "Perfect danger" som han gör i ett läckert Youtubeklipp.
Varje låt i Wangs skafferi har alltså sin öronmärkta charm. "Peace prize" får en mild och atmosfärrik start innan ett hetsigt vispsväng sätter fart på det hela, till en ironiskpolitisk text om hård invandringskontroll och självgoda nordbor.
"Fjord ferry", en hyllning till den norska Randsfjorden, är bra fjordjazz; drömsk och böljande men ändå fast i hullet och på väg nånstans. Och då inte mot muzak
"A change of heart" har klara Joni Mitchell-harmonier och "Electric" är en kul och snärtig sak om hur allt i vårt liv drivs med elektricitet. I del två av den låten bytte Wang mick och hennes röst förvrängdes och förstorades plöstligt på ett mycket vackert och elektroniskt vis.
En skicklig röstartist med spräcklig stil: Youn Sun Nah.Bild: Markus Fägersten. Ystads jazzfestival
Den sydkoreanska och kosmopolitiska sångerskan Youn Sun Nah är en populär festivalgäst, nu här för tredje gången.
Hon har en karismatisk röst och många strängar i sina stämband. En stunden försiktigt darrande romantik, i nästa höga tjut, storslagna mörka bröstklanger eller snabb scatsång.
Mycket skickligt och livfullt, men repertoaren är lika spräcklig och konserten kändes för kalejdoskopisk. Vad vill och står hon för, artistiskt sett?
Till det bästa hörde Jimi Hendrix tunga ballad "Drifting", en koreansk kärlekssång och Ulf Wakenius flamencoexplosiva och Al DiMeola-lika "Momento magico" där Youn Sun Nah agerade blixtsnabbt unisont med gitarren. Och tog ett improviserat solo med barocktycke.
Däremot hände det inte mycket i den långa tagningen av folksången "A sailor's life". Och har vi inte hört tillräckligt många utdragna, känslomaxade versioner av "Hallelujah"?
Läs alla artiklar om: Ystads jazzfestival 2018
Gå till toppen