Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Linjer som löper tillbaka till Förintelsen

Ann Edholms febriga grafik får rummet att vibrera, skriver Johanna Gredfors Ottesen.

Partitur för I oviss timme

Ann Edholm, Pumphuset, Borstahusen, t o m 9/9.

Med mikroliter späckade …
skänkande-utskänkta
händer.
Samtalet, som spinner sig
från spets till spets,
svett av
sprakande brandluft.
Ett tecken
kammar det samman
till svar på en
grubblande klippkonst.
Ovanstående är en dikt ur Paul Celans ”Lichtzwang” (översättning av Lars-Inge Nilsson, utgiven 1970). Både en stor diptyk och en serie vinyltryck i Ann Edholms utställning på Pumphuset i Borstahusen bär namn efter diktsamlingen vars titel betyder ungefär ”ljustvång”, som de aldrig släckta strålkastarna över koncentrationslägrens fångar.
Utställningen är den fjärde i ordningen av Pumphusets grafikutställningar under året, i samarbete med Ateljé Larsen. Det är en utställning som är anpassad efter konsthallens förutsättningar och det innebär att Ann Edholm här arbetar i betydligt mindre skala än vad hon vanligtvis gör. Betraktaren får därför möjlighet att läsa ihop delarna till ett större verk, i en enda svepande blick. Här finns en lätt rörlighet, en variationsrik skala trots att de reducerade former som Edholm alltid arbetar med är få.
Ann Edholm.
Typiskt för konstnärskapet löper de flesta linjer bakåt, till Förintelsen och de som försökt formulera något om den. Så är det med verkens titlar, liksom med utställningens titel ”Partitur för I oviss timme” som hänvisar till Primo Levis diktsamling. Men själva partituret, läsanvisningen för ljudet, finns i bilden. Den kastar det återgivna ljudet åt oss, en poetisk rytmik som är allt annat än stillsam. Bilden tycks vilja formulera något om samma sönderbrutna verklighet som Celan ständigt återkommer till. Ibland i långsam förtvivlan, ibland febrigt och hetsigt.
En återkommande form är den uttänjda spetsen, i knippen om fem som handens fingrar. I utställningens största verk, diptyken med titeln ”Lichtzwang I”, öppnar sig formen utåt som diktens genomborrade händer, trots allt utsträckta mot världen och ljuset. Formen återkommer i flera verk, som i ”Lichtzwang II”, en serie om 19 mindre tryck.
Här finns det ingen plats för den massivitet som tynger och präglar Edholms stora målningar. I stället är det svajigt och bräckligt, men högenergiskt. Färgen växlar mellan intensivt röd och svartvit och formerna rör sig mellan det behärskat avvägda och ett uppbrutet kaos, där linjerna skevar alltmer i förhållande till varandra.
Att skalan är mindre betyder inte att alla verk är små, tvärtom fyller även flera stora dukar utställningsrummet. Det är denna variation i storlek som sätter rummet i gungning, gör det rörliga, bitvis ursinniga utmärkande för utställningen. I de snabba tempoväxlingarna får Edholm rummet att vibrera.
Gå till toppen