Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ystadsfestivalen behöver inga mirakel

Det kan knappast vara idealiskt att heta detsamma som en annan berömd jazzmusiker. Och den som talar om trumpetaren Avishai Cohen måste varje gång påpeka "nej, inte basisten".

Avishai Cohen mitt i storbandsskogen.Bild: Alexander Agrell
Musikaliskt är trumpetaren däremot helt sin egen. Mot midnatt på fredagskvällen stod han på Ystads teater med Bohuslän Big Band i ett av festivalens ambitiösa specialprojekt. Cohens musik hade på ett intressant och dynamiskt sätt skräddats om för storband (mycket flöjter och klarinett), av bland andra bandets egen trombonist och drivne arrangör Niclas Rydh.
Variation. Den lyriska "Flood" styrdes av en melankolisk melodi med ett mystisk skimmer i (ekon av musiken i Cohens uppväxtland Israel?), medan temat i "One man's idea", skriven till Ornette Coleman, går i en sprättigt uppstudsig stil som Ornette skulle ha gillat. "Will I die, miss, will I die?" växte från en lugn, allvarlig start till snabb vals med mera traditionellt storbandsstuk, men återkom sedan till atmosfären i inledningen.
Avishai Cohen har i alla lägen en speciell kombination av fasthet, tydlighet, värme och mjukhet i soundet. Han bygger gärna snabba lättflytande solon av riktigt långa, intensiva och tonrika serier. Men det är i balladerna han tar tag på allvar, med en len, rund sensualitet och en öppen, liksom sökande känslighet som ändå alltid vet vad den är ute efter.
Cohens hantering av solot i "Goodbye Pork Pie Hat" var ett av konsertens guldkorn. Den här kvällen hade han ju också bandets egna starka solister, som trumpetaren Samuel Olsson och barytonmannen Alberto Pinton, att låta sig inspireras av.
Att musikfestivaler får kritik för olika saker hör till regeln. Hur är det med den här populära festivalen, vars nionde upplaga rullar på till och med denna söndag, vad fungerar mindre bra?
Låt se. Konferenciererna är alldeles för förtjusta i eget beröm, det vill säga att beskriva konserter som ännu inte ens börjat som "helt fantastiska". Tröttsamt. Det kanske kunderna, biljettköparna, själva ska få avgöra?
Mer? Hm. Konserter med rätt höga biljettpriser har tidigare ibland tagit slut väl tidigt, efter någon timme och utan extranummer, detta för att arrangörerna skulle hinna rigga om på scenen. Fast i år funkar det bättre (längre), åtminstone vid de konserter jag hört. Programmet har lagts glesare.
Det kan bli väldigt varmt på Ystads teater, även icketropiska somrar.
Och ...ja, det var det. Mer svålkrafsande verkar inte hjälpa. Plussen är desto fler och många av dem har hängt med länge:
Festivalen rymmer en stor mängd konserter att välja bland, uppåt 50 stycken.
Bredden är fin när det gäller både musikernas åldrar och musikstilar, det mesta från New Orleans-jazz till nutida, modernt, får vara med. Något för alla.
Konserterna sprids ut över en rad olika slags spelställen och spelmiljöer, från utecaféer till ståtliga Ystads teater. Bieffekt: Man får se en hel del av Ystad under sina egna kroppstransporter.
Jazzkonserter för barn ingår.
Arrangörerna har en tydlig ambition att fixa en schysst könsfördelning. En stor andel av artisterna är kvinnor och inte bara sångerskor, även uppåt tjugo kvinnliga instrumentalister deltar i år.
Festivalen har ingen policy om att gå plus ekonomiskt. Biljettintäkterna är avpassade för att betala artister och omkostnader, målet är att gå jämnt upp. Publiken slipper känna sig överdrivet, eller alls, pungslagen.
Över hundra entusiastiska, energiska och effektiva frivilligarbetare sprider en positiv air kring alltihop. Stämningen i publiken är genomgående glad, tillbakalutad och förväntansfull.
Så, som ni ser: Det fattas liksom bara att Jesus stiger ner och deltar i festivalen.
Fast då hoppas jag egentligen att han gör det någonstans där han gör större nytta. Ystadsjazzen behöver inga mirakel för att lyfta.
Läs alla artiklar om: Ystads jazzfestival 2018
Gå till toppen