Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: All makt åt Macron.

Bild: Armando Franca
Presidenten uttalar sig efter avslöjanden och anklagelser om mörkläggning och svågerpolitik:
”Pressen söker inte längre sanningen.”
Det låter bekant, men presidenten heter inte Donald Trump, utan Emmanuel Macron.
Den så kallade Benalla-affären tog sin början när tidningen Le Monde den 18 juli avslöjade att en av Macrons närmaste män, Alexandre Benalla, iförd polishjälm slagit demonstranter på första maj. Varför han bar polisutrustning, eller över huvud taget befann sig på platsen är det ingen som förstår. Fortsättningen gör det hela ännu märkligare.
För anledningen till att historien kommit fram i ljuset först nu är att händelsen inte blev polisanmäld utan istället hanterades internt i Elysée–palatset. Två veckors avstängning från arbetet, sedan var Benalla tillbaka som om inget hänt. Trots att alla statsanställda är skyldiga att polisanmäla misstänkta brott. Dessutom har övervakningsfilmen av händelsen på ett oförklarligt sätt hamnat hos presidentens stab.
Varför har då denne Benalla skyddats så? Ledaren för Macrons parti La République en Marche, Christophe Castaner, försökte avfärda Benalla som en simpel livvakt, men han är mer än så. 26-åringen blev säkerhetsansvarig för Macron under hans presidentkampanj och har sedan dess följt presidentens varje steg.
De ansvariga har i utfrågningar gett motstridiga och oklara svar. Ansvaret verkar hela tiden ligga någon annanstans.
President Macron var länge tyst, men när han väl klev fram gjorde han det med besked.
”Ansvaret är mitt, och bara mitt”, förklarade presidenten för applåderande partianhängare. Några ytterligare förklaringar till det inträffade gav han dock inte. ”Kom och ta mig om ni vill”, var i stället beskedet till kritikerna. Det är enkelt att säga om man är Frankrikes president och skyddas av konstitutionen. Ännu mer om man som Macron leder partiet med majoritet i nationalförsamlingen.
En parlamentarisk utredning tillsattes för att granska det inträffade, men den leddes av en partikollega till Mac-ron. Övriga partier lämnade till slut i protest för att de upplevde att utredningen styrdes från presidentpalatset. Både vänstern och högern lämnade in motioner om misstroendeförklaring mot presidenten, men de röstades ner av Macrons majoritet.
Under tiden har väljarstödet fortsatt att sjunka. Fransmännen är vana vid politiska skandaler, men Macron byggde sin kampanj på löftet om att bli en ny sorts politiker, en transparent och moraliskt rättfärdig.
Det rykte han redan haft om att se sig själv som ståendes över både regler och andra människor har fått nytt bränsle de senaste veckorna. Att han toppstyr sitt parti är känt sedan länge. Nu verkar Macron även styra landet som han behagar, lite oavsett vad som står i lagen. Kritik avfärdar han lättvindligt som lögner. Den föreslagna reformen av konstitutionen som ger mer makt till presidentämbetet känns allt mer olustig.
Målet med Macrons reformer av ekonomi, arbetsmarknad och byråkrati är att liberalisera Frankrike. Det är välkommet i ett land som under decennier knäat under regleringar och byråkrati. Men det är inte liberalism om det inte respekterar en viktig princip: Ändamålet helgar inte medlen.
Gå till toppen