Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Carl Rudbeck: ”Det är dags att inte bara öppna såret utan också strö salt i det.”

Bild: Erik Nylund
Om en dryg månad förväntas vi traska iväg till valurnorna för att säga vårt hjärtas mening. För en numera ganska illa tilltufsad liberal blir det ingen lätt uppgift. I ett liberalt perspektiv har alliansen blivit skamfilad eller rättare sagt: den har skamfilat sig själv. Många minns fortfarande den skändliga och opportunistiska decemberöverenskommelsen. Oppositionen tog inte sitt demokratiska ansvar utan lade sig platt. Det märkliga var att detta lågvattenmärke i svensk parlamentarisk historia inte väckte högljudda och omedelbara protester bland dem som har gjort det till sin uppgift att förvara en fungerande demokrati. Att decemberöverenskommelsen har varit en starkt bidragande orsak till Sverigedemokraternas framgångar står bortom varje tvivel.
Några få bland alliansens riksdagsledamöter visade sitt missnöje men de tystades snabbt och ordningen – det vill säga tyst i leden – var återställd. Detta hände för flera år sedan och det anses vara en evighet i politiken. Decemberöverenskommelsen är ett sår som har läkt och knappt ens lämnat ett ärr, så kanske många tror och hoppas. I så fall är det dags att inte bara öppna såret utan också strö salt i det. Många av de direkt ansvariga och de som gav den sitt mer eller mindre tysta medgivande är fortfarande med i politiken och kommer nu att under några veckor be om vårt förtroende på valdagen.
Så frågan varje borgerligt sinnad väljare måste ställa sig är: kan vi lita på dem den här gången? Var och en måste själv svara men jag kan inte svara annat än ”nej det kan vi inte”. Vad finns det för tydliga tecken som skiljer dagens allianspolitiker från gårdagens? När de har sålt ut sin demokratiska trovärdighet en gång vad är det som hindrar dem från att göra det en andra gång? Därmed kan de i ytterligare fyra år i lugn och ro bedriva en låtsasopposition där de ibland höjer rösten men låter illiberala, fåniga och dåligt förberedda förslag bli lag.
Modet att själva ta makten med det ansvar det för med sig tycks aldrig ha föresvävat dem. Visst, en sådan strategi har sina risker och är full av blindskär men en politiker som mest tänker på den egna tryggheten och som fruktar lite parlamentariskt tumult är inte värd min röst.
Så vad gör en besviken liberal? Ett alternativ är att följa Voltaire och Candide, dra sig tillbaka från det politiska kivet och en verklighet som en enskild människas röst inte kan förändra. Odla sin trädgård, läsa klassikerna och lyssna till god musik. Det är ett lockande men ändå dåligt val, för om många följer det rådet vore vår demokrati snart ett minne blott.
Bättre är att kräva klara besked om hur potentiella makthavare tänker sig en framtida riksdag och regering. Kommer ni – vid till exempel ungefär samma mandatfördelning som idag – fortsätta att låta er hunsas av en socialistisk och grön minoritet? Det borde inte vara ett orimligt krav att väljarna får veta vad de egentligen röstar på och vilka förändringar de kan hoppas på.
Gå till toppen