Haitis mangosäsong är kort men välkänt riklig. Med tunt, gult skal och saftigt, väldoftande saffranskött rankas den inhemska sorten Francis som en av världens bästa och är landets näst största export. I hjärtat av avlägsna Ile-à-Vache, en ö utanför Haitis sydkust, hör man frukten falla från grenarna.

Dragna av mulor, gummibåtar och handmålade lastbilar längs skumpiga vägar når vissa av dem slutligen Port-au-Prince och längre. Mörbultade och medfarna blir en tredjedel ratade vid ankomsten, och färre än en tiondel lämnar landet för att säljas för fem dollar styck på exklusiva amerikanska affärer.

– Den här marken är vår moder, sade Pierre Alexis Kenold, lärare, sittande under en hibiskusbuske i trädgården han var rädd att snart förlora.

– Den ger oss näring, ger oss mat, och skickar våra barn till skolan. Allt det är möjligt tack vare fruktträden vi planterat.

Om myndigheterna får som de vill kommer mangoträden snart att bytas ut mot golfbanor, simbassänger och andra tillbehör som hör exklusiva hotellanläggningar till. Ile-à-Vache anses vara den perfekta platsen att bli nästa storsäljare för karibisk turism, allt för att blåsa nytt liv i den avgörande haitiska industrin. Det är en 13 kilometer droppformad ö, pastellfärgade hus med halmtak, kullar som betas av getter och kossor, och över 20 stränder. Lagunen omgärdas av mangroveskog och dess kustremsa är beströdd med korallrev, skeppsvrak och legender om sjunkna skatter. Århundraden tidigare var det här basen för kapten Henry Morgans sjörövarprojekt.

Senare, under la Belle Epoque var Haiti – La perle des Antilles – platsen att befinna sig på. Societetsfolk, bohemer och konstnärer anlände på kryssningsfartyg och beundrade Port-au-Princes vackra arkitektur, drack rombål på jazzklubbarna och solbadade under palmträden på Karibiens näst längsta kuststräcka.

Framtill tumultet under Duvalier på 1980-talet och en hiv-epidemi som i stort sett dödade den över en natt var Haitis turistindustri gyllene. Att återskapa sektorn verkar helt vettigt: turismen ses som både en perfekt lösning på Haitis evigt underpresterande ekonomi och ett alternativ till ett ännu mer hopplöst biståndskomplex.

I dag bryter byggarbetsplatser Ile-à-Vaches råa skönhet som gapande sår. En av dem ska bli en anläggning med 2 500 rum och 18-håls golfbana, helikopterplattor och nattklubbar, finansierad av kinesiska investerare och venezuelanska oljefonder (genom det pågående oljeprogrammet Petrocaribe).

Idén om att turismen kan driva Haitis återhämtning efter den förödande jordbävningen 2010 började som ett enmansprojekt, under Stéphanie Villedrouins karismatiska ledarskap. Hon blev turistminister 2011 (och byttes ut mot Guy Didier Hyppolite i mars). Hon utropade Haiti som den slutliga destinationen för det karibiska paradiset. Ett uttröttat Kompaband hyrdes in för att uppträda vid ankomster till Port-au-Princes flygplats, som fortfarande saknar kontrolltorn, och megaprojekt startade över hela landet, med Ile-à-Vache som flaggskepp.

Miami och New York ligger bara timmar härifrån, kusten är precis lika fantastisk som grannlandet Dominikanska republikens, och vem skulle kunna motstå Haitis livliga kulturliv, kreolska matlagningskonst och koloniala historia?

För att kapitalisera på detta ville Villedrouin först locka till sig den haitiska diasporan – var åttonde haitier bor utomlands – och sedan alla andra.

Villedrouin var den första att erkänna att en omprofilering av landet skulle vara mödosam. Beväpnad med en ny hibiskuslogga och europeiska marknadskonsulter påbörjade hon ett globalt korståg för att uppvakta investerare och besökare. Men i dag har förnyade politiska protester, och ett val som åter skjutits upp, gjort att löftet om en renässans för turismen verkar mer osäkert än någonsin.

Men Ile-à-Vache anses vara tillräckligt fristående från fastlandets stigma. Som turistministeriets PM skriver skulle diasporan här kunna bygga bostäder för att åter bosätta sig i sitt hemland, ”långt från tumultet”.

Det var en beprövad modell. När Labadee, en semisjälvständig kryssningsanläggning öppnade 1986 besökte tiotusentals utländska turister halvön, som pragmatiskt såldes som ”Hispaniola”, utan att någonsin veta att de var i Haiti. I stort sett utan konkurrens blev Labadee Haitis mest populära turistattraktion, och pumpade in miljontals dollar i myndigheternas kistor varje år.

Nationellt är två tredjedelar av haitierna beroende av jordbruk, men på Ile-à-Vache lever nästan alla på naturresurserna. Föga förvånande har rivandet av lundar med guava, brödfrukt, kokosnötter, avokado och mango för att ge plats åt nybyggen mötts med starkt motstånd. Öborna omringade bygganläggningarna i icke-våldsamma protester. ”Nou gen kasav, nou gen kafe, nou pa bezwen pwoje sa,” skanderade de: ”Vi har kassava, vi har kaffe, vi behöver inte det här projektet.”

Det är mindre en kamp mot turismen än det är en mot myndigheternas version av turism, poängterar läraren Kenold, som är född och uppvuxen på ön och konsult för den pacifistiska motståndsorganisationen Konbit Peyizan Ilavach, eller KOPI (organisationen för Ile-à-Vaches bönder), som har lovat att strida för Ile-à-Vaches 14000 invånare.

– De exkluderar bönderna från allt, säger Kenold.

– De gör sig av med marken, produkterna och frukten som bönderna spenderat åratal med att odla. När bönderna inte längre har rättigheter här förstörs deras liv.

För Kenold verkar det ironiskt att myndigheterna handplockade Haitis mest fridfulla hörn för att vända upp och ned på.

– Nu finns ett klimat av terror på ön – många poliser patrullerar under dygnets alla timmar, förklarar han.

– Om någon är emot projektet står de redo att gripa dem, slå ner dem och fängsla dem bara på grund av det.

Kenold säger att KOPI:s ledare spenderade 10 månader i fängelse, antagligen på grund av att han opponerade sig mot projektet. En annan medlem dog i en misstänkt motorcykelolycka. Var det den tropiska dröm som regimen tänkte sig?

Kenold, vars eget hus blivit genomsökt av maskingevärsförsedda poliser, vägrar att låta sig skrämmas.

– Den här kampen är inte politisk, och vi bråkar inte för att störa regeringen. Vi kämpar för att vi känner att vår ö, vårt paradis, hotas.

I skuggan av ett parasoll bredvid poolen på en av hans lyxanläggningar i Port-au-Prince sitter James Boulos Laham, en investerare från en av Haitis gamla borgerliga familjer. Han säger att öborna behöver se de långsiktiga fördelarna. Medan skeptiker avfärdar Ile-à-Vache som en lekplats för landets elit är Lamal, som är trött på idén om Haiti som en plats som behöver ”räddas”, positiv till turism som ett alternativ till bistånd. Turism innebär förbättrad infrastruktur, effektivt jordbruk och politisk stabilitet. Och det skulle vara mycket bättre än fabriker med svältlöner.

– Vill du bli en hjälte? skojar han i sina försäljningspresentationer för potentiella investerare:

– Tillbringa semestern på Haiti! Vill du bli en superhjälte? Investera i ett hotell.

Haitisk turism är inte lätt att sälja, erkänner han.

– Vi försöker få alla dessa människor att förstå att vi inte försöker skövla Haiti för att ta över och monopolisera landet, vi försöker arbeta tillsammans för att återuppbygga landet på ett bättre sätt.

Ett antal initiativ för att vinna tillbaka de rebelliska öbornas hjärtan, ett soppkök, en bygdegård, en radiostation, har startat med begränsad framgång. Konfronterad med öbornas motstånd säger Lamal att han förstår att löftet om jobb imorgon är svårsålt när människor är hungriga i dag.

– Ärligt talat så försöker vi göra en omelett och vi kommer behöva knäcka några ägg.

En grävmaskin står triumferande på en sandhög där Yves Laguers hus brukade stå. Bakom den skymmer ett stort skepp horisonten. Som varje marknadsdag är dussintals personer samlade i handmålade båtar med namn som ”Jesus is Boss” eller ”Bondye” (den goda guden). För att ta sig över sundet till fastlandet täcks båtarna med presenningar för att skydda resenärerna från solsken och havsvatten under den 40 minuter långa resan. Det är många av öbornas dagliga pendling: När de köper och säljer produkter på marknaden, eller bara fyller på sina kontantkort måste de ta sig över sundet till Les Cayes, och de kan bara ta sig dit med båt. De flesta använder de allmänna (överfulla) båtarna, om de inte har tillgång till sin egen, som Laguer har.

Laguer, som förlorade sitt hem kort efter en exekutiv order 2013 deklarerade att marken var en ”zon för allmän användbarhet” försöker att vara optimistisk. Han är född och uppvuxen på den här kusten och har alltid varit fiskare. Att förflyttas från stranden till Ile-à-Vaches berg tillsammans med sin fru och sina 12 barn ändrade inte på det. Han kommer ner från kullarna varje morgon i gryningen för att åka ut till havs. Livet har definitivt blivit svårare sedan byggnationerna började.

– Tidigare kunde jag sitta i kanoten på natten för att tjäna pengar på morgonen. Nu riskerar jag livet om jag tar mig ut på havet på natten eftersom pendlingen är så lång, säger Laguer.

– Vi hör hit. Mina barn hör hit. Vi vet inget annat. Men människorna som har makt bestämde sig för att flytta mig någon annanstans, utom min kontroll.

Vem som äger vad har aldrig varit uppenbart på Haiti. Markägarskapet delade republiken från starten: Bönderna tog för givet att marken som fritogs från fransmännen skulle bli deras, och den revolutionära eliten insisterade på statligt ledd distribution. Många år och flera diktatorers anarki har skapat en tradition där de med pengar och makt tar det de vill ha. Idag har Haitis markregister registrerat fem procent av marken. Ett antal register förstördes under jordbävningen 2010, med olösta konflikter som följd.

– De lurade mig och tog mina pengar, säger Laguer.

Summan han fick täckte inte ens ett nytt hus. Hans bror i USA gav honom pengar för att betala för dörrar, fönster och ett lager färg.

– Regeringen agerar inte i vårt intresse. De vill utnyttja oss: vi får det som blir kvar. Vi får klara oss själva, säger han.

Några av hans vänner har redan sällat sig till motståndsaktivisterna, men Laguer tvekar.

– Jag vet att där det finns utveckling finns det liv. Jag älskar projekten. Jag älskar att vi har turister som kommer hit. När de besöker oss känner jag hopp. Men själv har jag inte fått ut någonting av det. Jag kämpar hela tiden.

Ile-à-Vaches nya landningsbana har redan skalats tillbaka flera gånger. Ändå är Geronimo Ruiz, en dominikansk utvecklare som kontrakterats av Haitis regering, hoppfull när han tittar på den tomma plats där en ny terminal planeras. Turism har länge varit den dominerande exporten i hans eget hemland. När, eller kanske om, terminalen färdigställs är han säker på att Ile-à-Vache lätt skulle kunna konkurrera med Punta Cana i Dominikanska republiken.

– Det här är den sista orörda karibiska ön. Så varför inte komma hit? De har en lång väg kvar men man måste börja någonstans. Det finns mycket potential här.

I nuläget är Ile-à-Vache fortsatt fast i en tid utan rinnande vatten eller elektricitet.

På natten, under fullmånen och det dimmiga ljuset från en sollampa, blir dansen allt hätskare. Musikerna – med flöjter, maracas och trummor – blundar och gungar till rytmerna när de blir snabbare. Nästan 100 öbor formar en cirkel runt dem; sjungande, klappande och dansande, drivna av oändliga flaskor månljus och lokal öl. Musiken ekar in i nästa by. Här är Voodoo-magin levande och välmående. Långt från skräckfilmsklichén liknar Haitis mytomspunna religion mer dancehall än Hollywoodstereotyper. Unga kvinnor virvlar ohämmat i jeansshorts, linnen och kraftigt smink. Blickarna fixerade i fjärran, eller kanske vid någon sinnlig punkt i tid och rum, deras kroppar darrande med nakna fötter som ursinnigt stampar i dammet. Deras hud glimmar av svett, och när musiken under en kort stund avstannar ger åskådare dem handdukar när de snubblar bort från golvet.

Öns högsta voodoopräst, Jeom Frichenel Sisius, står i mitten, uppklädd i regnbågsfärgad skjorta när han påkallar andarna. Det finns ingenting han inte kan fixa, från hämnd till romans, hemsökta hus till sjukdomar, förklarar han.

– Det enda voodoo inte kan göra är radiografi och mammografi, skryter Sisius där han stolt visar upp en rad växt- och rombaserade mediciner som han förvarar i säkert låsta lador med skallar och ben målade på.

– När folk blir sjuka helar jag dem.

Hans ö är inte sammankopplad med fastlandet ännu, och med bara en klinik på 14 000 invånare är Sirius fortfarande spirituell ledare, läkare och barnmorska, som bara råkar vara den som anordnar öns bästa fester. Nu ska Ile-à-Vaches isolering just avslutas: Byggarbetsplatser poppar upp som svampar, fruktlundar skövlar, och ett nytt sjukhus ska byggas av turismministeriet.

Det finns ingen elektricitet på ön, så sjukhuset ska försörjas av generatorer.

Reportaget publicerades ursprungligen i magasinet Slate i april 2016 och är delfinansierat av organisationen Journalism Centre.

Översättning: Evelyn Jones