Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Haven är den nischade festivalen där ändå allt kan hända

David Longstreth leder en ny upplaga av Dirty Projectors. Låtarna som Amber Coffman brukade sjunga överlåter han idag åt Maia Friedman, Felicia Douglass och Kristin Slipp.Bild: Thorsten Iversen

Haven Festival

KONSERT. Káryyn, Det kgl kapell med Aaron och Bryce Dessner, Phoebe Bridgers, Dirty Projectors. Refshaleøn, Köpenhamn, 10/8.

Medan den göteborgska prestigefestivalen Way Out West gått in för att bredda sig och expandera väljer Köpenhamnsfestivalen Haven istället att redan år 2 att skära ner och begränsa antalet besökare. 20 000 pers? Inte på vår bakgård, tycks arrangörerna resonera. Inte en gång till.
Haven är den typen av festival: hyfsat smal, för att inte säga exklusiv. Hur kan en sådan överleva? Det handlar om tillit och om att ha en tydlig avsändare. Bakom Haven står framför allt Aaron Dessner, köpenhamnare på halvtid och gitarrist i det amerikanska bandet The National. Han ser till att boka sina egna polare, medmusiker och sådana som inspirerar honom. Så skapar man sig en nisch, med samhörighet som inte bara märks musikerna emellan. Med det utgångsläget skaffar man sig också frihet att överraska och ta ut svängarna – detta är inte i första hand en festival för bekräftelse, det är en festival för upptäckter.
Káryyn på Haven Festival. FOTO: Christian Mørkeberg.
Káryyn är en sådan artist som de flesta festivalbesökare upplevde för första gången just här, när hon uppträdde tillsammans med en violinist på den mindre Værket-scenen. Hon är uppvuxen på två kontinenter, i Alabama men också i syriska Aleppo, och gör musik som inte oväntat vunnit Björks gillande. Den är anspråksfull, men samtidigt enkel: suggestiv, uttrycksfull. Melodiskt svävar den ut, vilket lätt låter sig göras eftersom den harmoniska grunden är så spartansk. Improvisationsutrymmet är större än ryska stäppen.
Detta är inga låtar som du sjunger i duschen, även om kompet ibland låter som en varmvattenberedare. Men Káryyn nyttjar sina minimalistika verktyg väl, och tar hjälp av både eko och loopar för att skapa ett och annat mäktigt crescendo.
På största scenen inledde Det kongeliga kapell, en fullskalig och ärevördig orkester, som tog sig an verk av John Adams och Anna Thorvaldsdottir, men också Jonny Greenwood från Radiohead och Aaron Dessners bror Bryce. Dessa bröder är verkligen ambassadörer för modern konstmusik, och möjligheterna att finna brofästen på vägen från det klassiska till popen.
Det kgl kapell.Bild: Thorsten Iversen
I den hårda vinden påmindes man tyvärr om värdet av god akustisk, och varför både DR:s koncerthus och Malmö Live blev så hiskeligt dyra. Ute i det fria försvann nyanser, subtiliteter och poänger. Särskilt hårt drabbades Thorvaldsdottirs "Aeriality", musik nästan utan förnimbar puls, men inte heller Greenwoods "Popcorn supherhet receiver" kom till sin rätt; vissa partier lät mest som en svärm småfåglar, ackompanjerade av smattrande presenningar.
Bröderna gjorde orkestern sällskap för "St Carolyn by the sea", med sina elgitarrer: musik med en komplex väv där rytmer ställs mot varandra. Men bäst funkade ett stycke av Anna Clyne, med hetsiga stråkar och bleckblås­attacker som nog står sig i alla väder. Lite eftergifter för omgivningen får man nog ändå göra.
Phoebe Bridgers. FOTO: Christian Mørkeberg.
Phoebe Bridges är ett nytt fynd, en 23-åring från LA som i spetsen för ett femmannaband spelade rätt traditionell singer-songwriter-pop, i Laura Marlings anda men med mer morbida sångtexter. Snyggt arrat, men det viskande tonfallet fick tyvärr stora delar av publiken att tro att de var på cocktail-party.
Brooklyns Dirty Projectors är generationskamerater med The National och var en sensation på festivalscenerna för åtta-tio år sedan. Sedan förra Europaturnén har ledaren David Longstreth och hans sidekick Amber Coffman gått skilda vägar, vilket resulterade i ett rätt meningslöst skilsmässoalbum. Men David Longstreth har hämtat sig, och nya albumet "Lamp lit prose" hör till bandets allra bästa.
Bandets identitet är intakt, trots att manskapet förändrats. Precis som en gång Vampire Weekend och Yeasayer – och innan dem Talking Heads – gör Dirty Projectors indiepop med afrikanska rytmer, med låtar som är distinkta och undflyende på samma gång. Låtarna krokas upp i uppseendeväckande gitarrfigurer, dansar till intrikata rytmer och agerar som om de vill undvika ett bakhåll och därför aldrig håller sig till den snitslade popbanan. Men det är mer publiktillvänt än 2010, mindre tillkrånglat, och med långt mer soul än då.
Maia Friedman, ny i Dirty Projectors.Bild: Thorsten Iversen
Läs alla artiklar om: Haven Festival 2018
Gå till toppen