Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Landet som Moustafa Jano lämnat

Moustafa Jano bor inte i Sverige längre. Hans gravida fru blev nekad uppehållstillstånd. Men hans foton går att se på Klippans konsthall. Thomas H Johnsson har sett utställningen.

"The kite".Bild: Moustafa Jano

Every person has lost something.

Moustafa Jano. Klippans konsthall. T o m 26/8.
Vi ser ett nytt Sverige. En obarmhärtigt het sommar med uttorkade grödor och rasande skogsbränder som aldrig verkar vilja ge med sig. Människor evakueras och tvingas lämna sina hem. Kanske kan denna sommar bli en påminnelse om att den trygghet vi alltför ofta tar för given är förgänglig. Och förhoppningsvis kan det nödvändiga bistånd vi erhållit utifrån, ge oss insikt om att nationsgränser enbart är en konstruktion, och att vi alla bara är människor som strävar efter en anständig tillvaro.
Härom veckan fick ett talande Facebookinlägg stor spridning: "Till alla SD:are som flyr skogsbranden: Stanna kvar, så hjälper vi er på plats". Undertonen är givetvis ironisk. Men citatet synliggör och sätter också fingret på SD:s ihåliga resonemang i flyktingfrågan.
I den syriska konstnären Moustafa Janos utställning "Every person has lost something", som visas på Klippans konsthall, blir det uppenbart att man inte ens önskar sin värsta fiende en vardag på slagfältet. Granater faller och vänner dör. I en serie fotomontage gestaltar han personliga minnesbilder från inbördeskrigets Syrien och livet på flykt.
Verket "The kite" där en saknad dotter leker med ett MIG-plan i snöre bland ruinerna av sönderbombade hus går inte att värja sig emot. Linan som förbinder flickan med jaktplanet blir till en metafor där hon förevigt är sammanbunden med sina krigsupplevelser.
Måhända att några av utställningens sjutton montage är aningen väl tillrättalagda, övertydliga, och att jag som betraktare inte ges utrymme för egna tolkningar. Men materialet ger oss en inblick i en utsatt människas mardrömmar och erfarenheter inga formella utredningar kan komma i närheten av.
Moustafa Jano kom till Sverige 2015. Sin gravida fru och två barn tvingades han lämna kvar i ett flyktingläger i norra Irak, de skulle aldrig ha överlevt den svåra och påfrestande smuggeltransporten till Skandinavien, där han själv var nära att omkomma, och överenskommelsen var att familjen skulle återförenas när Jano fått uppehållstillstånd. Men de fick avslag. Familjen var inte välkommen hit. Nästa år löper de tillfälliga och restriktiva asyllagarna ut och nu höjs röster för att de ska göras permanenta.
När Liberalerna i Landskrona för snart tio år sedan bjöd in SD i stugvärmen gick de också i bräschen för att göra ytterhögern rumsren. Och långsamt och metodiskt har nationalistiska föreställningar och rena fördomar lyckats slå rot i annars upplysta människors medvetande. Retoriken mot invandring har hårdnat och intoleransen vunnit acceptans. Ickefrågor som böneutrop och tiggeriförbud tar plats på bekostnad av de verkliga samhälleliga utmaningarna.
Jano bor inte här längre. Längtan efter familjen och en son han aldrig träffat blev för stark. I självporträttet "The leaving" står han ensam med två resväskor på en perrong någonstans i Mellansverige och tittar ut över Aleppo. Det är en vemodig bild. Vetskapen om att han är på väg att återvända till ett liv av svält och starkt begränsade framtidsutsikter framkallar frustration mot ett land som har det mesta. I överflöd. Och ett mer acceptabelt scenario skulle vara att Janos väntar på tåget som ska anlända med hans fru och barn. Men "Every person has lost something" är inte en berättelse med fanfarer på slutet. Snarare marschmusik och stöveltramp.
När jag själv ska kliva på tåget från Klippan fastnar min blick på en svastika i svart tusch på stationsbyggnadens vägg. Det för mig tillbaka till 1970-talets Landskrona: jag och mina kamrater passerade gångtunneln under Löpargatan på väg till skolan. Under natten hade någon klottrat ett hakkors på betongväggen, exakt innebörden hade vi såklart inte kunskap om, men att det inte var något bra förstod vi intuitivt. Efter en improviserad historielektion om förintelsen arrangerade fröken, som den stora pedagog hon var, att vi med borstar och såpa fick hjälpa till att skura bort symbolen. Idag höjs inte ett finger och svastikan tillåts sitta kvar. Det berättar om ett nytt Sverige.
Gå till toppen