Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Moses Sumney får alla att hålla andan

Moses Sumney fängslade sin publik på Værket-scenen på Havenfestivalen. Nästa gång i Skandinavien blir scenerna säkert större.Bild: Christian Hjorth/Gonzales photo

Haven Festival

KONSERT. Moses Sumney, Unknown Mortal Orchestra. Refshaleøn, Köpenhamn, 11/8.

Vilken magnifik artist och vilket original, denne Moses Sumney, en praktfull vokalakrobat som omkullkastar gängse uppfattningar om hur passion låter.
Hans musik är en sorts grundligt iordningsställd soul och pop, där finliret finns inte bara i utförandet och i produktionen utan går att utläsa på not­papperet.
Det främsta och snabbast förnimbara vapen är sångrösten, en röst som trivs bäst i ordnade förhållanden och i falsett. Han kan göra de mest häpnadsväckande trollkonster, med en tonträff som sällan sviker honom; han är självmedveten, men låter aldrig skrytsam. Tvärtom excellerar han i det sköra. När intensiteten är som störst går han varje gång upp i falsetten, vilket hindrar honom från att riktigt lägga kraft bakom orden. Det är lite förvirrande, men är en så tydlig del av hans estetik att det förstås inte är en slump eller ett misstag. Han tillåter sig att vara vek också när han visar sig som mest angelägen.
Passionen är uppenbar, men lika uppenbart är att den hålls i schack.
Musiken bakom och bredvid honom kommer från tre känsligt agerande medmusiker, som liksom han själv jobbar mycket med loopar. Basen spelas antingen på keyboard eller pizzicato på fiol. Trummorna spelas ofta med filtklubbor och nästan alltid med respekt för grannarna i våningen undertill.
Mest tongivande, efter Sumney själv, är gitarristen Mike Haldeman. Bara sällan låter hans instrument som en gitarr, istället blir han med sina effektboxar antingen en liten orkester eller en del av den avancerade mosaiken. Då och då spelar han unisont med sångmelodin. Men han spelar också ett andäktigt vackert solo – komponerat, ingen improviserar så – i "Make out in my car".
Fast ibland blir alltsammans lite ansträngt. Den stränga kontrollen, behärskningen av känslorna och uttrycket, hotar att bli tröttande.
Vad bär man då med sig från konserten? Inte "Worth it", den lät som en autotune-demonstration, men "Plastic" har evergreen-­kvalitéer och "Don't bother calling" är grymt elegant.
Inte alla musiker är så här konsekventa i sin framtoning. Några av dem, fyra för att vara exakt, utgör Unknown Mortal Orchestra som är ett spretigt litet rockband som inte bangar för att spela funk och r&b. Det hålls förvånansvärt väl ihop av ledaren Ruban Nielson som har en genuin förståelse för varje genre han ger sig i kast med, och en nästan ofelbar förmåga att kombinera dem.
Live försvinner mystikens slöjor från musiken, men bandet kompenserar rätt väl med attack och ihärdighet. Nielson är en uppfinningsrik sologitarrist som tar utrymme där man inte trodde ett sådant fanns att få. Ändå är jag lite tveksam till ett par riffglada låtar från senaste albumet, som båda funnit sin väg till liverepertoaren. Alltså, grötiga imitationer av det unga Led Zeppelin har en plats, men den ligger i närheten Sölvesborg och inte här.
Bäst är låtarna som drar åt powerpop, med ett bara lätt avvikande psykedeliskt drag. Ruban Nielson har en talang för att skriva harmoniskt rörliga popbitar. Den yviga trummisen spelar kul, men kommer inte alltid hem i tid. Det kan man leva med, det är helt i linje med musiken i övrigt.
Läs alla artiklar om: Haven Festival 2018
Gå till toppen