Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

”Jag måste kunna säga de här sakerna utan att bli anklagad för att vara religiös”

Dokumentären om Gudrun Schyman skildrar en ateists längtan efter andlighet och såriga familjesamtal om alkoholismens konsekvenser. Rakel Chukri möter partiledaren som inte ångrar att hennes liv blivit film.

Gudrun Schyman hemma på gården i skånska Gladsax. Dokumentären "Gudrun – konsten att vara människa" hade biopremiär i fredags.Bild: Emma Larsson
1993 röstas Gudrun Schyman fram som ny partiordförande i Vänsterpartiet. När Lars Werner ska välkomna henne upp på scenen säger han bland annat: ”Det är klart att många skulle önska att jag tar min efterträdare och sätter henne i knät.”
Han ler glatt när han säger det.
Uttalandet fångades på film och finns med i dokumentären ”Gudrun – konsten att vara människa”.
Nu sitter vi i Gudrun Schymans välskötta trädgård i Gladsax. Hon bjuder på hembakad cheesecake med svarta vinbär och häller upp kaffe. När jag frågar hur det kändes att se det 25 år gamla klippet där Werner skämtade om att sätta henne i sitt knä, skrattar hon till.
– Jag hoppade till när jag såg det där.
Hade du glömt det?
– Jag har säkert förträngt det helt och hållet. Det fanns mycket sexism i politiken över huvud taget på den tiden. Dagens Nyheter hade en stor bild på mina ben och skor där Lasse Werner syntes mellan mina ben. Det var ju väldigt mycket sådant. På det sättet har det blivit bättre. Det får man ju säga.
I den bioaktuella dokumentären blir det tydligt att tidsandan har förändrats under de decennier som hon varit aktiv. Ett arkivklipp visar hur en manlig reporter frågar den nyvalda partiledaren om Vänsterpartiet förvandlats ”från rött arbetarparti till skärt tjejparti”.
Men tonen var även tuff i det egna partiet, minns Schyman, med alla falangstrider och att man skulle använda rätt ord.
– Det var väldigt påtagligt när jag tog upp att Vänsterpartiet inte var ett kommunistiskt parti. Det var ju istappar i rummet.
Schyman berättar hur hon en gång skickades till Lund för att mäkla fred mellan olika falanger.
– Jag minns att jag kände så här: Ah, det är tur att jag är socialarbetare och har jobbat med familjeterapi.
Hon låter först road men säger sedan strängt:
– Men det var mycket män kan jag se efteråt, som höll igång det där.
Läs mer: Gudrun: Feministhjälten förtjänar mer
Det är inte särskilt konstigt att det har gjorts en dokumentär om just Gudrun Schyman. Hon har alltid väckt starka känslor. Första gången jag såg henne var på Hultsfredsfestivalen på 90-talet, omgiven av ungdomar som ville ha hennes autograf eller få en kram. 1998 ledde Gudruneffekten till att Vänsterpartiet fick 12 procent i riksdagsvalet. Mina vänner som var aktiva i Ung vänster hurrade, medan en borgerlig bekant sa: ”Vi måste lämna landet innan de bygger upp en mur.”
Det sista avslöjar jag inte för Gudrun Schyman när vi ses. I stället berättar jag om mina år i Liberala ungdomsförbundet, att jag minns hur vänstermänniskor och liberaler trots allt kunde mötas i centrala värdefrågor om antirasism och hbt-frågor samt det internationella engagemanget. Något som känns extremt avlägset i dagens polariserade klimat.
Gudrun Schyman svarar att hon första gången faktiskt röstade på Folkpartiet. Och första manifestationen hon deltog i – om att biståndet bordet höjas – arrangerades av Folkpartiets ungdomsförbund. Men hon poängterar att hon var väldigt ung då. Hennes riktiga politiska uppvaknande inträffade när hon började studera på Socialhögskolan.
– Och där var det vänster.
Den som vill ha en detaljerad redogörelse för Schymans kompletta politikerbana bör läsa böcker om eller av henne. Den aktuella dokumentären fokuserar mer på hennes engagemang i Feministiskt initiativ, partiet som hon var med och startade efter att hon lämnade Vänsterpartiet 2004.
Regissören Hampus Linder har följt henne i fyra år. Schyman säger att hennes krav, för att ställa upp, var att hon inte skulle behöva bry sig om projektet överhuvudtaget. Att regissören skulle vara en fluga på väggen. Och det är han.
Kameran följer Schyman på hennes ständiga turnéer där hon föreläser om feminism och strukturer. En återkommande bild är hur en ensam Gudrun tar sig från den ena platsen till den andra. Hon pratar på gator och torg och alla de homepartys som blivit hennes signum. Hon blir uppenbart upplivad av alla föredrag där hon ömsom låter som en statistiker, ömsom som en ståupp-komiker. På ett möte 2013 hörde jag henne säga att ordet klass faktiskt får användas i Sverige – ”det är inte terroriststämplat”.
Filmen följer Schyman från och med valrörelsen 2014. En dråplig scen skildrar en måbra-runda för Fi under valspurten. De andra valarbetarna ser stressade ut. Någon berättar hudlöst om att det är svårt att få ihop studierna med att samtidigt vara ute och kampanja så mycket. När det blir Gudrun Schymans tur säger hon att det bara är bra. Runtomkring henne sitter folk som alla ser slitna ut.
Samhällsstruktur och feminism, det är inte feelgood.
När man träffar henne öga mot öga får man också intrycket av att batterierna är fulladdade. Eller har hon svårt att avslöja att hon blir trött?
– Nej, jag tycker inte att det är svårt. Under våren har jag erkänt att jag känt mig lite sliten eftersom jag reser så mycket. Samtidigt får jag så mycket tillbaka eftersom jag träffar så mycket folk. Det är oerhört inspirerande.
Låter hon inte lite som en inspirationstalare? Det har Schyman inte hört förut. "Det är nog för att jag pratar politik. Samhällsstruktur och feminism, det är inte feelgood."Bild: Emma Larsson
Här finns en uppenbar kontrast. Å ena sidan verkar Schyman njuta av att driva en en-kvinne-show som drar ner skrattsalvor och får allt från queer-kids till pensionärer att nicka med om att nu måste väl ändå patriarkatet falla snart. Å andra sidan är hon en del av en gräsrotsrörelse som stretar på trots valförluster på riksplanet och bristande medieutrymme. Filmen förenar de två delarna. Schyman är i fokus, men kameran prioriterar också Fi-aktivisterna och åhörarna.
– Det finns en historia av människor som har hållit på med de här frågorna, kvinnor framförallt, och det finns en fortsättning. Där är jag någonstans. Det finns ett före och ett efter. Det gillar jag, säger hon.
Det som däremot inte finns i dokumentären är talking heads, alltså intervjuer med prominenta politiker som analyserar hennes decennier i rampljuset eller drar Gudrun-anekdoter. Jag frågar om hon ändå inte hade velat att regissören intervjuat alla från Carl Bildt till Gorbatjov.
– Näääh! Jag saknar inte några sådana pratapparater som talar om minnen och hur det var, säger Schyman.
– Men det hade varit kul med Gorbatjov, för vi åt ju middag en gång!
Hon drar en Gorbatjov-anekdot som inleds med att han var så rolig och charmig under en middag i Stockholm på 90-talet att till och med moderaten i sällskapet (”som inte var någon muntergök annars”) hade en fantastisk kväll. Men när han höll föredrag dagen efter på Konserthuset var det ”så tråkigt att klockorna stannade”.
Politikens språk är något hon återkommer till i dokumentären. Det blir lätt andefattigt, säger hon och efterlyser mer passion och kärlek i idéprogrammen. Å andra sidan är hon en av de vassaste politikerna som finns och slår gärna sina motståndare i huvudet – rent retoriskt.
Går det verkligen att förena med att samtidigt att önska sig mer andlighet i diskussionerna?
– Jag förstår vad du menar. Fast jag håller inte med. Jag vill vara med och skapa det här samhället och i det ligger ju inte om jag kan golva någon retoriskt. Det kan jag göra på vägen om det behövs, men själva drivkraften är ju någon annan.
– Vi måste våga prata om varför vi håller på med detta. Kärnan är inte ens valet, det är ju det här skapandet. Att upptäcka styrkan i relationen och vår kapacitet som människor som jag tycker är oääändligt mycket större än vad många tror.
Får du ibland höra att du låter lite som en inspirationstalare?
– Nej, det har jag aldrig fått höra. Det är nog för att jag pratar politik. Samhällsstruktur och feminism, det är inte feelgood.
Som den ateist hon är har hon ändå sökt sig till Svenska kyrkan flera gånger för att delta i och arrangera samtal som diskuterar politik på ett bredare plan.
– Jag tycker inte om att det är så uppdelat. Jag har många vänner inom kyrkan och jag kan ibland säga: ’Ni ska inte tro att ni har monopol på att prata om vad det är att vara människa’. Jag måste kunna prata om kärleken som det största i livet. Jag måste kunna säga att hoppet är mycket större än hatet. Jag måste kunna säga de här sakerna utan att bli anklagad för att vara religiös. Förstår du?
Hon behöver nog inte vara orolig för att klassas som smygkristen. Hon byter ju till och med ut ordet Gud mot Gudrun när hon läser Sinnesrobönen som är vanlig inom Anonyma alkoholister. Hennes version blir: ”Gudrun, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Även Gudrun Schyman faller i gråt: ”Vad hemskt det var att se din besvikelse när jag inte höll vad jag lovade. Det går inte bort. Det gör ju inte det.”
Det är ingen slump att dokumentären heter ”Gudrun – konsten att vara människa”. De mest känsloladdade partierna handlar trots allt inte om politiken utan om familjelivet och konsekvenserna av hennes alkoholism.
Sonen Dan medverkar inte, däremot dottern Anna. De sitter hemma tillsammans när Gudrun Schyman läser högt ur sin självbiografi från avsnittet om när hon meddelade barnen att hon skulle sluta dricka.
Dottern Anna säger gråtande att det var det värsta under uppväxten. Att Gudrun lovade, lovade och lovade. Men drack i alla fall.
Även Gudrun Schyman faller i gråt: ”Vad hemskt det var att se din besvikelse när jag inte höll vad jag lovade. Det går inte bort. Det gör ju inte det.”
Men det stannar inte där. Dottern trycker på att det inte bara handlade om alkoholismen. Hon kände sig ständigt bortprioriterad, att politiken och allt annat fick gå före. ”Men det gäller pappa också. Han är också självupptagen. Båda ni är ju det.”
Det är första gången i filmen som Gudrun verkar vara genuint förvånad: ”Du tycker inte att det är så kopplat till alkoholismen utan du tycker att det är så överhuvudtaget? Men så tycker ju inte jag.”
Kameran fångar ett naket, känslosamt möte. Det bränner till när Anna antyder att mamman slutade dricka först när partiet satte ner foten. Gudrun Schyman ångrar inte att det kom med i filmen.
– Jag har ju hört det förut, säger hon. Jag lever med det där. Det ändrar sig inte för att det kommer i bild.
– Jag tycker också att de är bra, de där scenerna. Jag sitter ju där och säger att det är så här. Det visar att det inte går att springa bort ifrån det. Jag har ju pratat mycket med både Anna och med Dan, min son, om hur de ser på det här och hur de tänker omkring det.
För första gången under intervjun går tempot ner.
Det jag kunde göra, säger Schyman och pausar kort, var att sluta dricka.
– Det var det svåraste, det modigaste. Jag kan inte göra om de erfarenheter som mina barn har fått. Det är en del av deras liv och det kommer de kunna hantera. För mig är det största att jag får vara den mamma som jag är till dem, att jag får visa dem min kärlek i alla lägen. Det finns ingen annan som kan vara mamma åt dem.
Men det var aldrig så att din dotter sa att samtalet inte borde vara med i dokumentären?
– Nej, hon gjorde ju inte det. Och jag är väldigt glad för det.
– Jag tycker att vi har allt att vinna på att dela med oss av det faktum att vi är människor. Att vi inte är sådär supertrimmade och slimmade och fantastiska och starka. Och vad är styrka? Jag tycker att det här är styrka. Att inte ge upp, att envisas med att ändå hålla på. Och det förstår ju också mina barn. Det är inte så enkelt och det går inte alltid så där som man har tänkt sig. Men att vara människa är mycket, alltså.

Gudrun Schyman om...

... att använda litteraturcitat i politiska tal: "Jag har använt mycket dikter. Sonja Åkesson, förstås, och Claes Andersson. Jag tycker att det är bedrövligt att kulturen får så lite plats i politiken. Det är i kulturen vi kan gå tillbaka, gå framåt, gå åt sidan, stiga uppåt, stiga neråt. Vi kan få syn på oss själva på ett sätt som är omöjligt i vardagslivet."
... att vår ordfixerade tid liknar 70-talet då vänstergrupper höll hårt på att man skulle använda rätt termer: "Jag håller inte med om det. Striderna på 70- och 80-talet rörde sig på vänster-högerskalan medan dagens debatter handlar om GAL-TAN-skalan. Värderingsfrågor. De gamla partierna och arbetarrörelsens organisationer har inte heller hängt med. De förstår inte hur både arbetarklassens feminisering och rasifieringen i samhället går ihop med klassfrågan."
... om att jobba så mycket: "Jag har inte barn att ta hand om. Jag har en relation som fungerar jättebra. Jag har hållit på i fyrtio år med det vi kan kalla för politik och jag ser behovet av människor som har den långa erfarenheten. Och sen har jag ju den där idén att förändringen ska ske under min livstid så det är bara att trappa upp."
Gå till toppen