Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Vad kan man säga om följderna av Trumps handelskrig, utöver att alla förlorar på det?”

Det bästa möjliga utfallet av USA:s handelskrig med Kina innebär att det blir sämre för USA än det är idag, skriver nationalekonomen Joseph E Stiglitz.

Donald Trump och Kinas president Xi Jinping vid ett möte i fjol. Nu skulle Trump kanske behöva ett nytt pampigt möte för att deklarera att handelsproblemet är löst, göra ett par mindre justeringar av någon tull och antyda en öppning på en ny marknad som Kina redan tänkt tillkännage, skriver Joseph E Stiglitz.Bild: Andy Wong
Det som började som ett litet handelsbråk när USA:s president Donald Trump införde tullar på stål och aluminium verkar snabbt övergå i ett fullskaligt handelskrig med Kina.
Om överenskommelsen mellan Europa och USA består kommer USA i huvudsak att kriga mot Kina istället för mot hela världen. (Handelskonflikterna med Kanada och Mexico fortsätter förstås eftersom USA ställer krav som inget av länderna kan eller bör godta).
Vad kan man säga om följderna av Trumps handelskrig, utöver att alla förlorar på det? Till en början kan man slå fast att makroekonomin alltid avgör.
Om USA:s investeringar på hemmaplan fortsätter att vara större än besparingarna, måste kapital skaffas utifrån och underskottet i handeln förblir stort. Och än värre: de skattesänkningar som infördes i slutet av förra året gör att skatteintäkterna är rekordlåga. Budgetunderskottet beräknas bli större än en biljon dollar (1 000 miljarder dollar) redan 2020. Det medför att handelsunderskottet med största sannolikhet ökar, oavsett hur det går i handelskriget. Enda sättet att undvika det, är att Trump leder USA in i en recession, en lågkonjunktur, där lönenivåerna sjunker så mycket att investeringarna och importen störtdyker.
Den ”bästa” följden av Trumps enögda fokus på handelsunderskottet i förhållande till Kina vore en utjämning av handelsbalansen länderna emellan, och en motsvarande ökning av underskottet gentemot något eller några andra länder. Så här: USA skulle kunna sälja mer naturgas till Kina och köpa färre kinesiska tvättmaskiner, för att istället sälja mindre naturgas till andra länder men köpa tvättmaskiner, eller något annat, från Thailand eller ett annat land som den lättretade Trump inte är rasande på. Men eftersom USA rubbat marknaden kommer amerikanerna att få betala mer för det de importerar än hittills och få mindre för det de säljer.
Kort sagt innebär även det bästa möjliga utfallet av handelskriget att det blir sämre för USA än det är idag.
USA har ett problem, men det har inte med Kina att göra, utan beror på att USA har sparat för lite.
Trump saknar, i likhet med många av sina landsmän, förmågan att se längre än näsan räcker. Om han haft minsta hum om ekonomi och en långsiktig plan, skulle han ha gjort allt för att öka sparandet. Det skulle ha minskat det multilaterala handelsunderskottet.
Vissa nödlösningar ligger nu nära till hands: Kina skulle kunna köpa mer amerikansk olja och sälja den vidare till andra. Det skulle i verkligheten inte göra den ringaste skillnad, utom kanske att marginellt öka transaktionskostnaderna. Men Trump skulle kunna trumpeta ut att han fått bort underskottet i handeln med Kina.
Att i verklig mening minska underskottet blir mycket svårt.
När efterfrågan på kinesiska produkter minskar, försvagas valutan i folkrepubliken Kina, renminbins, växelkurs automatiskt. Det förtar en del av effekten av USA:s tullar samtidigt som det ökar Kinas konkurrenskraft i förhållande till andra länder. Det sker även om Kina inte använder sig av ekonomiska maktmedel som löne- och priskontroll eller driver på för att öka produktiviteten. Kinas handelsbalans avgörs, liksom USA:s, av makroekonomin.
Om Kina ingriper mer aktivt och slår tillbaka mot USA med större aggressivitet blir förändringen i handelsbalansen mellan länderna ännu mindre. Hur stor skada länderna kan åsamka varandra är svårt att sia om. Å ena sidan har Kina större kontroll över sin ekonomi och har velat införa en tillväxtmodell som bygger mer på inhemsk efterfrågan än på investeringar och export. USA hjälper nu Kina att nå det målet. Å andra sidan kommer USA:s utspel när Kina just gripit sig an skuldsättningen och överkapaciteten åtminstone inom en del sektorer, och försvårar genomförandet.
Hur som helst, om Trumps avsikt är att Kina inte ska lyckas med ”Made in China 2025”, den politik som antogs 2015 för att minska inkomstgapet mellan Kina och de utvecklade länderna, så lär han misslyckas. Tvärtom kan hans agerande stärka de kinesiska ledarna i beslutet att satsa på innovation och bli teknologiskt världsledande eftersom de inser att de inte kan förlita sig på andra och att USA är aktivt fientligt.
Om ett land förklarar krig, handelskrig eller något annat, bör det förvissa sig om att ha skickliga generaler med tydliga mål, genomförbara strategier och folkligt stöd. Här ter sig skillnaderna stora mellan USA och Kina. Inget land kan ha en mer inkompetent ekonomisk ledning än Trumps USA och en majoritet av amerikanerna vill inte ha ett handelskrig.
Det folkliga stödet blir än tunnare när det går upp för amerikanerna att de är dubbla förlorare: jobb kommer att försvinna, inte bara som en följd av Kinas motdrag i handelskriget, utan också för att USA:s tullar höjer priset och sänker konkurrenskraften på det USA exporterar, medan priserna på importen stiger. Det kan försvaga växelkursen för dollarn och ytterligare öka inflationen i USA. Federal Reserve, USA:s riksbank, lär därför höja räntorna vilket leder till färre investeringar, minskad tillväxt och större arbetslöshet.
Trump har ju visat hur han reagerar när hans lögner avslöjas eller hans politik slår fel: han satsar allt på att inte vika ner sig. Kina har flera gånger gett Trump möjlighet att backa utan att tappa ansiktet och kunna utropa sig som segrare, men Trump har nobbat. Kanske finns en öppning i något av tre andra personlighetsdrag han har: Trump bryr sig mer om yta än innehåll, han är oberäknelig och han älskar ”starka män”-politik.
Skulle han kanske under ett pampigt möte med Kinas president Xi Jinping kunna få deklarera att problemet nu är löst, göra ett par mindre justeringar av någon tull, antyda en öppning på en ny marknad som Kina redan tänkt tillkännage? Sen kan alla leva vidare och känna sig nöjda.
Trump har, om är bristfälligt, ”löst” ett problem han själv skapat. Men omvärlden som följt hans stolliga handelskrig har påverkats och blivit mer osäker, tappat tilltro till internationella överenskommelser och fått hårdare gränser. Trump har förändrat världen till det sämre. Till och med i det ljusaste scenariet är det bara Trump som vinner när hans överdimensionerade ego pumpas upp ytterligare ett snäpp.

Joseph E Stiglitz

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Joseph E Stiglitz är nationalekonom och har mottagit Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.
Läs mer: Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen