Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Moa Berglöf: Partiledaren som aldrig tar ansvar.

Stefan Löfven (S) stödjer sig på Jonas Sjöstedt (V). Än så länge.Bild: Erik Mårtensson/TT
Två partier har ökat sitt väljarstöd med mer än 50 procent sedan valet 2014, om man ser till de senaste opinionsundersökningarna. Det är Sverigedemokraterna – och Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt (V) har vind i ryggen när han på måndagsmorgonen var först ut att bli utfrågad i Sveriges Radios P1 Morgon.
Efter valet 2014 var Sjöstedt besviken. Tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade han gjort en rödgrön regering möjlig. Äntligen skulle Jonas Sjöstedt få verklig makt, bli minister. Det blev det såklart inget med. Vänsterpartiet får fortsätta vara stödparti, meddelade den då blivande statsministern Stefan Löfven (S). Sjöstedt blev kvar på riksdagsbänken.
Så här i backspegeln är det tydligt att det var det bästa som kunde hända Vänsterpartiet. Det må vara tråkigt att agera röstboskap i riksdagen, men under fyra år har V inte bara fått igenom viktiga delar av sin politik. Det har dessutom fått fortsätta vara partiet som aldrig behövt ta ansvar och aldrig heller kommer att behöva göra det.
Jonas Sjöstedt är en skicklig talare. Han är framför allt skicklig på att flytta fokus och ansvar. I måndagens utfrågning sken en egenskap hos vänsterpartiledaren igenom.
Det började i frågan om försvaret och den svenska vapenexporten. Vapenexporten måste upphöra, skriver Vänsterpartiet i sitt valmanifest. Samtidigt vill partiet stärka Sveriges försvarsförmåga. Hur går det ihop? undrade utfrågaren, och hänvisade till de experter som hävdar att svensk vapenindustri inte överlever utan möjligheten till export. Vem ska stå för vapnen till det stärkta försvaret? Sjöstedt började, sin vana trogen, med att försöka blanda bort korten; talade om hemska krig, om förtryckande diktaturer, om att Sverige borde exportera fina saker istället för vapen, som barnböcker.
Det är också skillnad på kortsiktiga och långsiktiga mål, säger han till slut. Det kortsiktiga för Vänsterpartiet, det är att inte exportera vapen till diktaturer. Det långsiktiga, utopin om man så vill, det är en fredligare värld där Sverige – och eftersom man tycks få önska vad som helst i Vänsterpartiets värld gissningsvis också alla länder – helt upphör med vapenexporten. Så kan man ju också ge vallöften om man är ett parti som aldrig kommer i kontakt med reell makt och verkligt ansvarstagande.
Samma retoriska taktik upprepades i frågan om migration. Hur kommer det sig när det till exempel gäller flyktingpolitiken, undrade P1:s utfrågare, att ni inte har ställt några ultimatum till regeringen? Sjöstedt glider undan igen: När besluten fattades fanns ingen budgetförhandling att ställa hårt mot hårt i, de andra partierna var så överens och besluten så fel att Vänsterpartiet ställde sig utanför, det kom ändå färre asylsökande på grund av hårdare regler i Sydeuropa. Men i viktiga punkter tycker vi att regeringen har gått för långt, säger Sjöstedt. Som om hans parti stått helt utan möjlighet att påverka den regering vars hela existens vilar på Vänsterpartiets välvilja.
Så rullar det på. Det lovas och det klagas, men inget förslag behöver vara det minsta förankrat i verkligheten och ingen skugga faller någonsin på Vänsterpartiet.
Om siffrorna står sig fram till valdagen kommer V att komma till regeringsförhandlingarna med runt 10 procents väljarstöd. Hur dyrt eller hur billigt kommer man att vara beredd att sälja sina väljare denna gång? Jonas Sjöstedt har tassat skickligt kring ansvarsfrågan i snart fyra år. Utfrågningen i P1 gav en försmak av att han kanske inte får det lika lätt veckorna fram till valet.
Gå till toppen