Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Växa upp i mångfald har format mig till den jag är

”Platsen som en gång var min värld och trygga borg. Sådant som utomstående aldrig någonsin kunnat förstå. Högaborg. ” Louise Jondalen skriver om vad barndomen betytt och betyder.Bild: Lennart Kolmodin
Högaborg. Mitt område. Lekplatsen nedanför Wieselgrensskolan som jag växte upp på. Att se mina barn leka här nu. Surrealistiskt och rörande på en och samma gång. En del är sig på pricken likt. Som den där stenen som står kvar än idag och som en gång var större än Mount Everest. Åtminstone 1986.
Vänder jag blicken söderut och tittar riktigt noga kan jag för ett ögonblick se min mormor stå och vinka till mig i det stora öppna fönstret på fjärde våningen på Traktörsgatan där jag bodde. Det mesta är dock annorlunda idag. Ändå finns det ingen annan plats på jorden som känns så hemma. Platsen som en gång var min värld och trygga borg. Sådant som utomstående aldrig någonsin kunnat förstå. Högaborg. Ett beryktat och invandrartätt område redan när jag var liten. Wieselgren, värstingskolan av värstingskolorna. Jag ser något annorlunda på det.
Att växa upp i mångfald har format mig till den jag är. Jag har alltid dragits till och identifierat mig med olikheter. Till de som känt sig utanför och annorlunda. Ibland var jag den enda lintotten på vår gård. Men vem brydde sig om ursprung och identitet? Inte vi barn iallafall.
Enligt Sverigedemokraternas politik utgör invandringen ett hot mot vår nationella identitet och jag kan inte låta bli att fundera över, vem vore jag utan mångfalden i mitt liv?
Jag är 38 år, infödd helsingborgare och mångfalden är och har alltid varit en del av mitt Sverige. Det enda Sverige jag vet och kan identifiera mig med. Den nostalgi och lycka jag känner när jag tänker tillbaka på min barndom skulle jag inte byta ut mot någonting. Jag önskar ingenting annorlunda.
Vi var inga fancy kids i något flott område. Smuts, mörker och bråk var en del av tillvaron för flera precis som det är idag. Men vi hade alltid varandra, omfamnade i vår tid för stunden av trygghet och kärlek, vänskap och känslan av tillhörighet. Och så tror jag att man bygger en varm och värdeskapande tillvaro med medmänskliga individer. Inte genom exkludering och att sukta efter någon slags illusion om ett återtagande av det perfekta svenska samhället från en svunnen tid.
Säg mig, när var det ens perfekt? När var det tillräckligt svenskt?
Louise Jondalen
Helsingborg
Gå till toppen