Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Graveyard mullrade i stoner-myllan

Joakim Nilsson, sångare och kompgitarrist i Graveyard.Bild: Hussein El-Alawi

Graveyard

KONSERT · HÅRDROCK. Stora scenen 16/8.

Årets Rival Sons på Malmöfestivalens största scen? Det blev Graveyard, Göteborgsbandet som – skämtet avsiktligt, men helt oundvikligt – nyligen återuppstått från graven, efter ett uppehåll förvisso så kort att få märkt att de lagt av.
Nu är detta inte den typen av band som skämtar. De inledde med "Slowmotion countdown", som är ungefär vad den heter: utstuderat trög stoner-rock. Kvartetten spelade långsammare än ett långkok i Majorna, men höll ändå uppe ett driv och rentav ett sväng. Det är en konst; många andra band hade fallit isär och fallit ihop. Och allt låter som på blodigt allvar.
"Walk on" var lite av samma sak, men också en titel som kan uppfattas ironiskt. Gå på? När de äntligen bytte ackord och tog sig vidare från det enahanda pumpande basriffet var det som att träda in i en annan existens. Så grundligt går det här bandet tillväga för att etablera en stämning. Och eftersom stämningen har ett drag av förverkat arbetslöshetsunderstöd i 1970-talets Birmingham (läs: Black Sabbaths första skiva) blir det gött när tempot drivs upp och musikerna attackerar den hotande tristessen.
Det hände i "Goliath", där trummisen stökade till ljudbilden och började dra och slita i musiken; det hände i "Ain't fit to live here", där alla stod som på tårna och spelade; det hände i "Hisingen blues", en låt och ett framförande som hade Roky Erickson tatuerat i pannan.
Det finns mycket att tjusas av hos Graveyard, i alla fall för oss som uppskattar att hitta det gråa i det svarta och som inte har något emot en hårt exploaterad wah wah-pedal, men bandet är aldrig mer än halvvägs till toppen. Mest handlar det nog om att sångaren Joakim Nilsson är så anonym. De gör mycket rätt, men pricken över i:et letar jag förgäves efter. Även live.
Publiken levde sig in i Graveyards musik.Bild: Hussein El-alawi
Läs alla artiklar om: Malmöfestivalen 2018
Gå till toppen