Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Vårt klimat – vår miljö

Ledare: Ur klimathotet spirar klimathoppet.

Barn i Barcelona i Spanien svalkar sig under värmeböljan i början av augusti med temperaturer en bra bit över 40 grader.Bild: Manu Fernandez
Det är varmt på jorden. Och sent, enligt en överväldigande majoritet av världens klimatexperter. Sent om vi vill stoppa den globala uppvärmningen och de potentiellt katastrofala klimatförändringar som enligt forskare väntar i dess spår.
Här, på norra halvklotet, har de gångna årtiondena varit de varmaste på 1 400 år, kanske längre tillbaka än så.
Det är inte första gången jorden har feber. De senaste två tusen åren har sett flera perioder med liknande höga temperaturer. Som under romartiden. Men skillnaden nu, påpekar klimatforskaren och historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist vid Stockholms universitet, är att värmeperioden inte är avgränsad till delar av världen, den är istället global.
En annan skillnad är att det nu är växthusgasutsläpp orsakade av mänsklig aktivitet som driver klimatförändringarna, inte faktorer som ökad solaktivitet eller jordaxelns lutning.
Från 1800-talets andra hälft och fram till nu har den globala medeltemperaturen ökat med drygt en grad. Samtidigt har, sedan den industriella revolutionen, koncentrationen av koldioxid i atmosfären ökat med i runda tal 40 procent.
Att det finns ett samband här, att det handlar om orsak och verkan, att ökande koldioxidhalter driver temperaturhöjningen, om detta råder i princip vetenskaplig enighet.
Slutsatsen är att uppvärmningen därför kommer att fortsätta.
"Man kan vara ganska säker på att om 40–50 år så kommer det att vara ännu mycket varmare", säger Charpentier Ljungqvist till nyhetsbyrån TT.
Visst finns fortfarande avvikande röster. Men de är numera en ytterst marginell företeelse.
Såväl politiker som väljare gör klokt i att följa försiktighetsprincipen. När mänsklighetens framtid står på spel går det inte att invänta hundraprocentig vetenskaplig visshet, för hundraprocentig visshet är sällan möjlig att uppnå i vetenskapliga sammanhang. Och dynamiken bakom klimatförändringar är oerhört komplex.
Det kommer alltid att finnas förnekare, människor som av olika anledningar vägrar att ta till sig de mest grundläggande fakta. Men idag är det vetenskapliga stödet för att den globala uppvärmningen är kopplad till utsläpp av växthusgaser så starkt att sambandet inte kan nonchaleras. Att låta bli, att låta den där sista återstående gnuttan av gnagande osäkerhet leda till handlingsförlamning, vore minst sagt oansvarigt.
För detta är insatserna alltför höga.
I juli förra året publicerade New York Magazine en artikel som snabbt skulle bli den mest lästa i tidningens historia. Rubriken löd The Uninhabitable Earth – Den obeboeliga jorden – och var en genomgång av olika tänkbara, mer eller mindre sannolika domedagsscenarier.
"Det är värre än ni kan föreställa er, jag lovar", inleder artikelförfattaren David Wallace-Wells. Om inte miljarder människor ändrar hur de lever sina liv så kommer stora delar av jorden att bli obeboelig och resten ytterst ogästvänlig redan vid slutet av detta århundrade, varnar han.
De flesta har hört talas om hotet från stigande havsnivåer till följd av smältande polarisar – farväl städer som Miami, farväl länder som Bangladesh. Lägg till detta tinande permafrost som kommer att lösgöra enorma mängder växthusgaser.
Ett par grader upp eller ner kan tyckas som små förändringar, men när det handlar om medeltemperatur räcker två grader – målet enligt Parisavtalet – för att göra mångmiljonstäder som Karachi i Pakistan och Calcutta i Indien näst intill obeboeliga, med årliga, dödliga värmeböljor.
För de vanligaste sädesslagen finns en tumregel som säger att varje grad i höjd temperatur motsvarar en minskning av skörden med 10 procent. Värme leder till torka som leder till att stora arealer av jordbruksmark förvandlas till öken.
Och så fortsätter Wallace-Wells sin uppräkning av hot: dödliga farsoter, försurning av världshaven, krig och konflikter i värmens, torkans och folkvandringarnas spår, och som en följd av allt detta: ekonomisk kollaps.
Människan har alltid fascinerats av domedagsprofeter – och gjort sig lustig över dem. Det ligger nära till hands att avfärda David Wallace-Wells varningar på ett liknande sätt, om inte annat som en ren försvarsmekanism. Den framtid han målar upp är helt enkelt alltför skrämmande.
Trots en lång, het och sällsynt torr sommar kantad av förödande skogsbränder – en föraning om den framtid Wallace-Wells beskriver – har de svenska väljarna heller inte sett klimat- och miljöfrågorna som särskilt viktiga. Inte förrän nu när valrörelsen går in på sluttampen.
Det har också fått partierna att vakna till. På tisdagen presenterade alliansens partiledare ett gemensamt miljö- och klimatprogram. Mycket handlar om hur transportsektorns utsläpp ska minskas, huvudsakligen genom ekonomiska styrmedel: det ska löna sig att göra rätt.
Inget storstilat, inget revolutionerande, men i alla fall ett tecken på att alliansen bryr sig. En början, men betydligt mer krävs.
Idag har klimatskeptikerna i stort sett bara ett parti att söka sig till: Sverigedemokraterna.
"Det är precis det här vädret som vi under vinterhalvåret betalar tusentals kronor för att få någon annanstans", raljerade ordföranden Jimmie Åkesson på partiets sommarfestival i Sölvesborg den gångna helgen.
Så talar den som definitivt inte insett allvaret i situationen.
De svenska konsumtionsbaserade växthusgasutsläppen ligger runt 11 ton per person och år. Enligt Naturvårdsverket skulle nivån behöva minska till mellan ett och två ton per år om det långsiktiga klimatmål som fastslagits av riksdagen ska nås.
Det kräver kraftfulla åtgärder.
Att avskaffa flygskatten och istället kräva obligatorisk inblandning av förnybart bränsle för flyget som alliansen vill är knappast ett steg i rätt riktning. Subventionerade el-cyklar, ett av Miljöpartiets skötebarn, framstår som ren symbolik.
En absolut förutsättning för att Sverige ska framstå som ett föredöme i dessa frågor, vilket såväl regeringen som alliansen vill, är att vi uppfyller våra egna åtaganden.
I slutet av sin dystra betraktelse lyfter David Wallace-Wells fram några av pionjärerna inom klimatforskningen, personer som Jim Hansen, Peter Ward och andra.
Och trots – eller tack vare – att de själva lagt den vetenskapliga grunden för många av dessa undergångsscenarier så är deras optimism slående. De har helt enkelt en enorm tilltro till människors förmåga – förmågan att ställa till det men också att ställa tillrätta.
Klimathotet är en oavsiktlig och oförutsedd konsekvens av mänsklig företagsamhet och uppfinningsrikedom. Och det är mänsklig företagsamhet och uppfinningsrikedom som kan avvärja faran.
Läs alla artiklar om: Vårt klimat – vår miljö
Gå till toppen