Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: En polis har inget egenintresse av att bruka våld mot en annan människa

16-åringen i Södra Sandby lekte med det här plastvapnet när poliser ingrep, vilket ledde till att han bröt armen på tre ställen.Bild: Ingemar D Kristiansen
Replik – ”Vi måste kunna lita på att polisens syfte är att skydda även våra närmaste”, HD 10/8.
Att undergräva allmänhetens förtroende för polisen och att skapa en rådande sanning utifrån enskilda händelser och subjektivitet riskerar att skapa en obefogad oro och rädsla hos medborgaren.
Jag delar Malin Sterns uppfattning om att samhällets kunskap om människor med olika typer av funktionsnedsättning generellt är låg, kanske särskilt då det gäller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som till exempel autismspektrum. Hur man ska komma till rätta med detta har jag ingen lösning på, men tänker att mycket av okunskapen eventuellt grundar sig i människors rädsla för det okända samt en allmän norm som skapar oförståelse för det som faller utanför ramarna.
Svensk polis hanterar varje dag många olika händelser och situationer där ärendet gäller människor med psykisk ohälsa eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Många av ärendena gäller situationer då sjukvård eller kommun bär huvudansvaret för individens skydd och personliga behov men då situationen av olika anledningar blivit ohanterlig för berörd instans. Det kan röra sig om pågående hot och/eller våld mot vårdpersonal eller en begäran om handräckning till vårdinrättning, där polisens biträde är nödvändigt.
”En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd...”.
Så står det i paragraf tio i polislagen och ovanstående text följs upp med sju punkter om när lagstödet är tillämpligt.
Paragrafens lydelse ska också vara anledningen till att polisen, i ärenden som ägs av annan instans, tillkallas – för att polisen har befogenhet att använda våld.
Givetvis är rätten eller möjligheten att använda våld inte densamma som att våld ska användas eller alltid används, det är en möjlighet som finns när ”andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt”.
Efter många år som polis vågar jag påstå att merparten av alla ärenden där polis tillkallas löses utan våldsanvändning. När våld ändå måste användas, ska detta noga dokumenteras och i förekommande fall utreds polisernas agerande. Med empiri som grund kan jag konstatera att svenska poliser är mycket duktiga på att lösa situationer utan våld.
Som polis finns inget egenintresse i att bruka våld mot en annan människa, utgångspunkten ska alltid vara kommunikativ och konfliktreducerande. Våld används när situationen – med hänsyn till individens, allmänhetens och polisernas säkerhet – inte kan lösas tillfredsställande på annat sätt. Denna bedömning åligger berörd polis och kan möjligen ibland te sig märklig för betraktare och utomstående, men när polis är på plats, är det polisen som är ansvarig för beslut och dess konsekvenser. Därmed inte sagt att en del ärenden hade kunnat lösas annorlunda med facit i hand.
I sammanhanget är det dock viktigt att skilja på situationer där polisen har tid och möjlighet att lösa situationen utan våld och situationer där motsatsen råder. En situation där en person bär på ett misstänkt skjutvapen är potentiellt livsfarlig för allmänhet och poliserna – en sådan situation måste lösas snabbt med den utbildning, kunskap och verktyg som polisen besitter. Målet är alltid att lösa situationen och att minimera skadeföljderna genom kommunikation men vid en del ärenden, till exempel när det gäller beväpnade personer, finns många gånger inte den möjligheten sett till allmänhetens och berörda polisers säkerhet.
Det är ytterst beklagligt att människor ibland skadas eller avlider som en följd av polisingripande – det är ett trauma både för den berörda individen, dess anhöriga och inblandade poliser.
Likaså är det beklagligt och oansvarigt när människor, i synnerhet människor i professioner som läkare och psykolog, generellt uttalar sig om polisens allmänna duglighet sett utifrån enskilda händelser.
Detta riskerar att undergräva förtroendet för dem som är ämnade att ge medborgaren skydd och säkerhet, polisen. Detta riskerar att skapa en obefogad oro och rädsla hos medborgaren, något som allvarligt kan skada förtroendet för polisen.
Vi lever i en demokrati och med en poliskår som anses som en av de bäst utbildade i världen. Trots god utbildning finns det alltid saker och ämnen som behöver utvecklas. Svensk polis ska kontinuerligt granskas och ifrågasättas men då på sakliga och rättvisa grunder – det är ovärdigt att diskvalificera en hel yrkesgrupp utan att ha helhetsbilden klar för sig.
Rickard Lundqvist
Rickard Lundqvist är pappa till en flicka med flerfunktionsnedsättning samt polis med mångårig erfarenhet och med en yrkesbakgrund inom psykiatrisk och somatisk vård.
Gå till toppen