Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Mer skatt för mer välfärd? (S)å enkelt är det inte.

Stefan Löfven.Bild: Nils Petter Nilsson/TT
Socialdemokraterna får det att låta så enkelt: välfärden ska förstärkas genom höjd skatt för dem som tjänar allra mest. Men samhällsekonomin är mer komplex än så och som regel blir det andra än de rikaste som får betala. Det är värt att minnas när S nu går till val på att höja skatten med 5 miljarder kronor per år för banker och kapitalägare.
Det har gjorts försök att justera bankskatten förut. Med tanke på storbankernas vinstmarginaler är det inte svårt att argumentera för en höjning. Problemet är att slutnotan riskerar att hamna hos andra än bankerna genom högre avgifter för bankkunder eller hämmande effekter på samhällsekonomin.
Så sent som i februari i fjol drog den rödgröna regeringen tillbaka ett förslag om höjd bankskatt sedan det från flera håll påpekats att det kunde slå mot sysselsättningen. Redan då lovade finansminister Magdalena Andersson (S) att återkomma med ett omarbetat förslag under nästa mandatperiod. Men exakt vad hon tänker sig är ännu höljt i dunkel.
Detsamma gäller förslaget om höjd skatt på kapitalinkomster. Visst hänvisar Andersson till personer som har en sammanlagd årsinkomst över tio miljoner kronor. Men de cirka 3 400 individer det då handlar om utgör knappast en tillräcklig bas för att höja pensionerna så som Andersson lovar.
Så vem räknas som kapitalägare? Höjs skatten på alla aktie- och fondvinster berörs även många småsparare – inte minst de som satt undan en slant för att kunna dryga ut pensionen.
Avståndet kan vara stort mellan retorik och praktik i den socialdemokratiska skattepolitiken. Det framgick senast vid halvårsskiftet då de som har privat sjukvårdsförsäkring via sina arbetsgivare började förmånsbeskattas för detta. På regeringen lät det som om åtgärden riktats mot högavlönade som köper sig före i vårdkön. Verkligheten är en annan, vittnar de centrala aktörerna om. Av de företag som har privat sjukvårdsförsäkring hos Länsförsäkringar är till exempel 90 procent egenföretagare eller bolag med högst tio anställda.
I småföretagen, som står för fyra av fem nya jobb, kan långtidssjuka nyckelpersoner dra ned resultaten rejält. Därför är det naturligt att småföretagare ofta satsar på privata sjukvårdsförsäkringar. Och nog framstår det som cyniskt att regeringen belägger dem med förmånsbeskattning i slutet av en mandatperiod då vårdköerna har fördubblats. Men det handlar förstås om statsekonomi: beslutet väntas ge drygt 1 miljard kronor i ökade skatteintäkter.
På papperet, vill säga. Branschorganisationen Svensk försäkring uppskattar att hälften av de personer som har privata sjukvårdsförsäkringar via jobbet kommer att avstå från dem till följd av skatten.
Det går inte att – som statsminister Stefan Löfven (S) – sätta likhetstecken mellan högre skatt och ökade statsinkomster. Den saken kom på tal när han frågades ut i SVT häromdagen. Programledarna påpekade att statliga Ekonomistyrningsverket kommit fram till att de offentliga resurserna stärktes under såväl Göran Perssons som Fredrik Reinfeldts regeringar – trots att de sänkte skatten.
Sverige skulle behöva en bred uppgörelse om en stor skattereform med en återgång till raka och enkla taxeringsprinciper. Inriktningen hade gott kunnat ge lite lägre skatt på inkomster och lite högre på kapital.
Så kan fler få möjlighet att stärka sin ekonomiska situation genom arbete samtidigt som skattesystemet blir mer välfungerande och dynamiskt.
Högre skatt i största allmänhet är däremot ingen garant för stärkt välfärd. Så enkelt är det bara i valtal av agitatoriska socialdemokrater.
Gå till toppen