Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ariana Grande blickar mot ljuset

Kontrasterna på Ariana Grandes album är skarpa. Det vinner det inte på.Bild: Universal Music

Ariana Grande

ALBUM. Sweetener

Den 22 maj i fjol tog en terrorist på sig en bombväst och tryckte på detonatorn just som tiotusentals Ariana Grande-­fans strömmade ut från hennes konsert på Manchester Arena. 139 skadades och 23 dog, flera av dem barn.
Händelsen har inte blivit något uttalat tema på nya albumet ”Sweetener” men den ligger ändå där i kulisserna: i singeln ”No tears left to cry”, i textrader om ångest och acceptans, och så i den tysta partiet som hakats på "Get well soon” – en låt vars ljud tar slut vid 4:38 men där man tryckt på inspelningens stoppknapp först vid 5:22, samma siffror som i datumet för bomben.
På singeln ”The light is coming” från juni finns ingen refräng men däremot sångerskans mantra the light is coming to give back everything the darkness stole, ett som också interfolieras av en ljudinspelning från ett politiskt möte.
Så. Är alltså ”Sweetener” både Ariana Grandes mest personliga och mest politiska platta? Nja, kanske inte det senare – trots allt. Men det är inte svårt att före­ställa sig att en händelse som den med självmords­bombaren tvingar fram en personlig kris och i processen en konstnärlig nystart, och den Ariana Grande som hörs på ”Sweetener” är ofta en radikalt annorlunda artist än den på de tre föregående plattorna. Det är en konsekvens av hennes privata trauma, men sker i ännu högre grad tack vare producenten Pharrell vars sex låtar leder in henne på ett helt nytt och spännande, spår: ”REM” är den trippigaste och mest intrikata digital­soul jag hört sen Pharrells senaste soloplatta, och andraspåret ”Blaze” låter så mycket som Solange att jag nästan vänder album­omslaget upp och ner för att dubbelkolla att det faktiskt inte är hon.
Grande har inte gett hela plattan till Pharrell och medan det är enkelt att förstå matematiken bakom det beslutet – hennes gamla fanbase har trots allt till byggts upp med peppig r&b-­pop och Disney­duetter – så blir kontrasten mellan Pharrell-­spåren och de övriga blir hopplöst stor. Max Martin har gjort en del av det övriga materialet, men det är dessvärre inte några blivande europop­klassiker han satt framför Grande utan rätt trista saker: den smetiga ”God is a woman” och post-­Manchester-­balladen ”No tears left to cry” vars komposition bara är ungefär hälften så rörande som dess uppsåt. Och standard-­EDM:en i ”Everytime” hade låtit betydligt bättre på Katy Perrys senaste platta.
Flera av låtarna är skrivna som ett slags dialoger eller call-­and-­response, men med undantag för två trötta gästspel från Nicki Minaj och Missy Elliot är det Grande själv som gör alla sångpartier, med intrikata lager-på-lager-körer och mjuka, ibland närmast doo­wopiga verser. Hennes röst dryper inte av personlighet, men i gengäld funkar den i finlemmad altsoul såväl som storvuxna ballader.
Ett av de finaste spåren är ”Pete Davidson”, en spejsad sak uppkallad efter en kul kille i SNL som dessutom är Grandes fästman sen några veckor. Att döpa låtar efter nya respektive är ett farligt drag – minns bara J Lo's schmaltziga ”Dear Ben” tillägnad kortvarige pojkvännen Ben Affleck – men Grandes låt är en snurrig men sofistikerad röra av änglalika körer och lyckliga purranden: gonna be happy, happy, I'm gonna be happy, happy. Håll tummarna för att hon fortsätter i den riktningen.
FLER TIPS
Janet Jackson: Made for now (singel)
Miguel: Vote (singel)
Gå till toppen