Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Domaren: Emma Thompson briljerar

Emma Thompson spelare domare i dramat som är baserat på Ian McEwans roman.Bild: Scanbox

Domaren

BIO. DRAMA. Storbritannien (The children act), 2017. Regi: Richard Eyre. Med: Emma Thompson, Fionn Whitehead, Stanley Tucci, Jason Watkins. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.45.

Ingen kan med sådan fattning hamna i en personlig kris som en engelsk romangestalt. Eller för den delen finna svaret på sin själsliga nöd i en dikt författad på Shakespeares språk. Ian McEwans ”Domaren”, som blivit film efter författarens manus, är mumma för den som längtat efter de små sensationernas och uttrycksmedlens drama.
Handlingen kretsar kring 59-åriga domaren Fiona Maye (Emma Thompson). Lika varm som hon är i arbetet med känsliga familjemål, lika kall är hon i sitt privatliv. Barn har hon aldrig haft tid för, och under de senare åren har även förhållandet med maken Jack (Stanley Tucci) somnat in. Han föreslår därför, inte skilsmässa eftersom de hör ihop ”som syskon” (!), men att han ska få ha en älskarinna vid sidan om.
Hon vägrar förstås, och han drar iväg med packad väska. Samma dag får hon ett fall med leukemidöende pojken Adam (Fionn Whitehead), vars Jehovas Vittnen-föräldrar vägrar tillåta en räddande blodtransfusion. I sjuttonårige Adam ser Fiona sonen hon aldrig fick och påminns om älskaren från sin vilda ungdomstid.
Det ligger nära till hands att se Fiona som en i raden av filmhistoriens många tragiska karriärsatkärringar, mentalt deformerade eftersom de förnekat sin ”natur” som kvinna och mor. Samtidigt kastar filmen om det vanliga könsrollsmönstret och förpassar maken till rollen som den gnatiga hustrun.
Men också en uppskattande tolkning av filmen får problem. Porträttet av Fiona och hennes äktenskap är för tunt och schematiskt för att skapa någon djupare känslomässig resonans hos åskådaren. Det är endast tack vare Emma Thompsons naturliga auktoritet och känsliga skådespelarregister som filmen lever. Utan henne hade filmen kollapsat under trycket av sina långsökta premisser och högstämda pretentioner. Thompson är den som med små precisa skiftningar i ansiktsuttrycket kan få oss att faktiskt tro på den här sorgesången över ett liv som obemärkt gick Fiona förbi medan hon sysslade med något annat.
Först när McEwan i slutet drämmer till med en tonsättning av W B Yeats dikt ”Down by the Salley Gardens” som ett slags förlösande ”facit” för huvudpersonens inre slitningar krackelerar trovärdigheten på allvar. Glappet mellan diktens högstämda ton och det lågmälda, magert bakgrundstecknade vardagsdrama vi bevittnat blir helt enkelt för stort.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 24 augusti
Gå till toppen