Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Egna pengar är en kvinnas bästa vän.

SD rasar, med rätta, mot en hederskultur som kringskär kvinnors frihet. Medan den egna politiken vill fösa kvinnor tillbaka till 50-talet.

Inte flickans bästa vän.Bild: Maja Suslin/TT
Och så var det de polska brandmännen, de som i somras ilade till Sveriges hjälp för att släcka skogsbränder. För att Sverige inte klarade sig på egen hand, eftersom alla medel gått åt till invandringen och genuspedagogik.
Så lät det på Twitter. Sverige har feminiserats, alltså, Sverige har ingen stake …
Och högernationalistiska Samhällsnytt var inte sen med att lyfta detta och rentav påstå att det skulle vara den polska premiärministern Mateusz Morawieckis ord. Vilket inte är sant.
Ett dåligt skämt. Fast också en väckarklocka:
Jämställdheten är inte självklar, vilket också #metoo visade. På en relativ skala har Sverige kommit en bit på väg – världens mest jämställda land” – men den sköra maktbalansen mellan kvinnor och män hotas av hederskulturens fundamentalister.
Och reaktionära högerpolitiker. Som helst vill ha hemmafrun vid spisen.
Hederskulturen med kyskhetskrav och strikta klädkoder hör inte hemma i Sverige. Hos oss har flickor och pojkar, kvinnor och män samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter – och samma rätt att välja sitt liv.
Ändå duggar nyheter om motsatsen: kvinnor som flytt förtrycket i gamla hemländer bara för att möta moralväktare i svenska förorter, flickor som inte får röra sig ute efter skoltid och nu i veckan Broängsskolan i Botkyrka utanför Stockholm, där simundervisningen könsuppdelats. Med flickor och pojkar på skilda tider är det fler som deltar, förklarar rektorn, och blundar för att simundervisningen inte är valfri. Inte för flickorna, inte för deras föräldrar. Den ingår i läroplanen. För alla.
Åter en gång har det visat sig att myndigheter böjer sig för urtida patriarkala seder, för att undvika obehag.
Inte acceptabelt, men likafullt svensk vardag.
Jämställdhet är en fråga som inte märks i den här valrörelsen – om inte Margot Wallströms (S) handbok i feministisk utrikespolitik kan klämmas in här.
Ett friskhetstecken, kanske: jämställdheten är självklar. Eller ett tecken på bristande sjukdomsinsikt: jämställdheten är inte en gång för alla uppnådd, den måste byggas varje dag.
Så det där med att ”Sverige behöver en förändring, en förändring på riktigt”, som Sverigedemokraterna nu tutar ut, gäller att ta på allvar. Annars kan en kalldusch vänta efter valet.
När Jimmie Åkesson (SD) frågades ut i P1-morgon talade han om skillnader i den ”nedärvda essensen” mellan kvinnor och män. Han menade att kvinnor och män har olika intressen, eftersom kvinnor föder barn. Biologiska skillnader tas till intäkt för sociala och politiska, som så många gånger förr.
SD är det mest mansdominerade partiet, både vad gäller väljare och politiker. Om bara männen fick rösta skulle SD vara störst. Däremot har kvinnorna tvekat, konstaterar författaren Anna-Lena Lodenius, som specialiserat sig på att granska nationalistiska rörelser, i Aftonbladet (15/8).
I den nya rapporten Antifeministerna – Sverigedemokraterna och jämställdheten visar hon hur SD försöker locka kvinnor med välfärd och hälso- och sjukvård – fast vid en närmare granskning visar sig många av förslagen vara ”ofinansierade, ogenomförbara eller motsägelsefulla”.
Och så är det förslagen som ska vrida klockan tillbaka till en tid då kvinnors frihet var mindre och utsatthet större. De antifeministiska inslagen i partiets politik uppmärksammas inte lika mycket som de rasistiska, noterar Lodenius:
SD hävdar att det faktum att kvinnor tjänar sämre är en följd av egna val – som kvinnorna tydligen trots detta ska fortsätta med. Kvotering, genuspedagogik och genusforskning vill SD inte ha. Bort också med pappamånader, istället vill SD återinföra de nålpengar till hemmafruar som kallas vårdnadsbidrag och har rentav tidigare luftat idén med – frivillig – sambeskattning. Tröskeln som förr hjälpte till att hålla kärnfamiljsmammorna hemma. Lägg till kringskuren aborträtt och en samvetsklausul som ger barnmorskor rätt att vägra abort.
Tillbaka i 50-talet. Da capo al fine.
Den förda jämställdhetspolitik som gjort kvinnor till en självklar del av arbetskraft, akademi, näringsliv och politik ger SD inte mycket för. Tvärtom. Den jämställdhetspolitiska talespersonen Ebba Hermansson viftar bort den som ”vänsterperspektiv och feminism”.
Kunskapsluckan om rösträttskampen och liberal feminism är pinsam, men det där med att skämmas har aldrig varit SD:s bästa gren.
”Att kvinnor och män fattar olika beslut och därför inte får samma slutresultat är inte ett problem”, påstår hon. Inte? Inte ens när hemmafrun en gång ska leva som fattigpensionär?
Hermansson vill krympa jämställdhet till att kvinnor inte ska bli våldtagna eller hindras i sitt val av kläder. Det som generationer av kvinnor har lärt sig den hårda vägen missas helt:
Diamanter sägs vara en flickas bästa vän. Fel. En flickas bästa vän, en kvinnas största trygghet, det är välfärdsstaten. Statsindividualismen – som gör att ingen ska vara beroende av familjen, släkten eller en försörjande man – är ett viktigt skyddsnät. Bra att ha när livet krisar.
Men riktig frihet kräver egna pengar.
Gå till toppen