Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Bandet är allra roligast när det är riktigt räligt

Under vulkanen.Bild: Pamela Littky

Alice In Chains

ALBUM. Rainier fog

Alice In Chains har alltid låtit som om sångaren, gitarristen och låtskrivaren Jerry Cantrell har förstått poängen med Gunilla Bergströms barn- och självhjälpsbok "Lycklige Alfons Åberg" från 1984. Alfons och hans pappa sitter och deppar över att julen är över, men då kommer farmor och peppar dem: "Var ni glada att ni är lessna! Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen."
Cantrell och hans medmusiker gör det dystra och segdragna till en dygd på sjätte albumet "Rainier fog", uppkallat efter en ofta dimhöljd vulkan utanför Seattle. Varje spår låter distinkt eget, men den genomgående stämningen är kompakt gråmulen, med ett visst hopp om klarare väder framöver.
Massiva gitarriff maler på med en rogivande tyngd, stadigt förankrade av en rytmsektion som spelat ihop sedan 1993. Soundet är snyggt nog att fungera i amerikansk rock­radio, men erbjuder tuggmotstånd. Kompositionerna får gärna ticka på någon minut längre än de behöver, men det bidrar till att man sjunker in det rätta, introspektiva Alice In Chains-­humöret. Att bandet har två sångare – den andre heter William DuVall – märks mer på scen än på skiva, eftersom de snyggt melankoliska rösterna är så lika varandra.
Bandets stämningsläge är så enhetligt att Cantrell behöver bejaka sina country­rötter med "Fly", en radio­glättig låt som domineras av halvakustiska gitarrer och en banal livsvisdoms­text, för att skingra den där vulkandimman. Med resultatet att man påminns om att det är det tråkiga som är det roliga när det gäller Alice In Chains.
FLER TIPS
Black Tusk: TCBT (album)
Thou: Magus (album)
Bliss Signal: Drift (ep)
Gå till toppen