Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Los Lobos är ett extraordinärt barband

Sångaren David Hidalgo och Steve Berlin, som alternerade mellan barytonsax och klaviaturer.Bild: Patrick Persson

Los Lobos

KONSERT · AMERIKANSK ROTMUSIK. KB, Malmö, 28/8.

Los Lobos? Var? Säg det!
Ja, konserten var på KB, men med Los Lobos vet man ändå inte riktigt var man har dem. Så det var ett rock'n'roll-gig? Helt sant. Men bandet spelade också blues, rumba, texmex, funk, countryrock och något som lät misstänkt likt polka.
Inga tokroliga stil­krockar, fast heller inte total smältdegel: Los Lobos ser visserligen till att hitta rocken i rumban och popen i mariachin, men varje liten subgenre får vara stolt över sin särprägel. Bandet tvekar inte att köra en låt hela vägen till sin logiska slutpunkt, om de märker att det är kul.
Få band är lika mångsidiga utan att för en sekund vilja flasha med sina färdigheter. Los Lobos förblir, 45 år efter den blygsamma starten i östra Los Angeles, ett vanligt fast ändå extraordinärt barband. De spelar underhållningsmusik och jamsession på samma gång.
Deras låtar är nästan alli­hop enkla till formen, och därför rymliga; här finns inte en massa moment man absolut måste ta sig igenom för att komma i mål. I gengäld är de öppna för infall.
Den som tar flest tillfällen i akt är David Hidalgo. Han kan liksom stå på tröskeln och stampa en stund, som om han funderar på om han diskret ska karva in ett anonymt kärleksbudskap i dörrposten eller om han ska hosta upp sig och gå in för de stora känslorna. När så sker slår han upp dörren, höjer volymen, och låter temperaturen hänga med uppåt.
Han är också bandets mest blödiga sångare: en sådan som ger en otippad spänst åt pophantverk som "Will the wolf survive?" och "Emily" men som inte lika självklart bär upp refrängen när bandet hamnar i den smörigare texmexen.
Cesar Rosas är hans coola motvikt: snabbare att förhäxa, men senare med att på riktigt beröra. Det är han som spelar riffet i "Papa was a rolling stone", först ensam till Enrique González koklocka, sedan i en sorts samkväm med David Hidalgo som hittat ett tema som går att köra parallellt med riffandet. Det är Cesar Rosas också som riffar upp "La venganza de los pelados", backad av samma koklocka, innan han trampar ner wah wah-pedalen och låter gitarren jama likt en glupsk katt som fastnat med hela nyllet i whiskas-burken.
Andra höjdpunkter är "I got loaded" – renodlad rock'n'roll, inte fy skam – och "That train don't stop here anymore", där kompet är nästan ren bebop men det blixtsnabba tonflödet i solot håller sig på en enda ton.
Fast ibland är Los Lobos bara ett helt vanligt vanligt barband, fem musikanter som serverar bluestolvor till drinken. Det är på ett vis en del av charmen: det ordinära ger ögonblicken av det där lilla extra så mycket större.
Gå till toppen