Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

"Det var länge sedan något var så kul att läsa som dessa lögnaktiga berättelser"

Valeria Luisellis nya roman är innovativ, smart och rolig. Det var länge sedan något var så kul att läsa som dessa lögnaktiga berättelser, skriver Anna Lundvik.

Valeria Luiselli föddes 1983 i Mexico City och är numera bosatt i New York.Bild: Diego Berruecos

Valeria Luiselli

BOKEN. Historien om mina tänder. Övers Annakarin Thorburn. Rámus.
Gustavo Sánchez Sánchez, även kallad Motorvägen, är världens främste auktionsutropare och en historieberättare av rang. Berättarådran är sannolikt genetisk, för hans farbröder heter sådant som Marcelo Sánchez Proust och Fredo Sánchez Dostojevskij. Dessutom påstår han sig vara kusin med en viss Juan Pablo Sánchez Sartre.
Det unga mexikanska stjärnskottet Valeria Luisellis roman om denne samlande skojare har tagit den amerikanska publiken med storm och belönats med flera priser. Författarskapet introducerades på svenska förra året med debutromanen ”De tyngdlösa” (Rámus), där Luiselli visade på fiktionens fantastiska kapacitet.
I den nya romanen är det mer av den varan. Efter att ha jobbat som vakt, sedermera krisansvarig, på en juicefabrik följer Motorvägen sin gravida flickväns inrådan och byter bana. På en kurs i auktionsutropning kammar han hem Marilyn Monroes gamla tänder och byter snart ut sina egna mot dem.
Läsaren förstår direkt att både det ena och andra ska tas med ganska stora nypor salt, men det var länge sedan något var så kul att läsa som dessa lögnaktiga berättelser, som ofta avslutas ”Slut på historien”. Roligt är det nog också mycket tack vare Annakarin Thornburn. Hon har överfört Luisellis spanska till en livlig, förträfflig svenska, vars ton är en väsentlig förmedlare av romanens komik.
Redan innan den första av romanens sju ganska olika delar är slut dunstar Gustavos flickvän och barn. Men med ett nytt bländande leende gör han något viktigare: karriär. Åren flyger förbi. På en auktion ropar Motorvägen ut sina egna gamla gaddar: enligt hans ”postkapitalistiska allegoriska metod” är det historier som ger ting dess värde, så tänderna saluförs med fantastiska berättelser om deras påstådda bärare, en rad storheter från litteraturhistorien.
Därefter tar handlingen en ny, dramatisk vändning och efter den lättsamma inledningen utvecklas allvar och djup. Romanen mognar till en skildring av Gustavos ensamhet och stora tomhetskänslor efter att ha förlorat kontakten med sin son. Det är också i högsta grad en berättelse om berättandet, dess betydelse och bedräglighet. Genom Gustavos försäljningsmetod förs dessutom en större diskussion om hur föremåls värde bestäms av kulturhierarkier och sociala maktprocesser.
Särskilt tydligt blir resonemanget i efterordet, där Luiselli frågar sig vad som händer om man tar bort kontexten från ett verk. Hon förklarar hur romanen kom till genom ett samarbete med arbetare på Mexikos största juicefabrik, en arbetsplats som påminner om den fabrik huvudpersonen arbetar på. Genomgående anknyter romanen med olika stilgrepp till modernistiska traditioner och nämner ofta kända författare vid namn. Läsarens förståelse, eller brist på förståelse, för dessa referenser blir medskapande i verket. Som läsare kan man alltså inte undgå att bli insnärjd i diskussionen om hur värdet bestäms av sammanhang och hierarkier.
”Historien om mina tänder” är innovativ, smart och rolig. Eller, som den hänförande berättaren Motorvägen skulle säga: Jag uppmuntrar er att köpa den, ta med den till era hem, använda den, eller bara hålla den under era vingar. Slut på recensionen.
Gå till toppen