Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Välkända låtar får fräscha och tjusiga fjädrar

Stockholm Swing. Fredrik Lindborg mitt i.Bild: Mikael Silkeborg

Stockholm Swing All Stars

ALBUM. In the spirit of Duke Ellington

LSD

ALBUM. Hawaii

Det finns några oomkullrunkeliga sanningar som inte kan sägas för ofta.
Stötta demokratin. Var vaksam mot alternativa fakta. Ära din fader och din moder. Och se till att bidra med något eget och fräscht, om du ger dig på extremt populära, ofta spelade låtar.
Jag känner inte till hur Stockholm Swing All Stars ställer sig till det andra. Men låt-sanningen har man sannerligen snappat.
Senaste nytt från gruppen är ett Ellington­insprutat album, som både har hög Dukefaktor och puttrar av entusiasm, liv och självständigt tänkande. Storband sägs ibland vilja agera rörligt och tajt som en liten grupp. Här gäller det omvända, All Stars siktar mot ett stort sound.
Bandets saxofonister Klas Lindquist och Fredrik Lindborg, som också bidrar med varsin originallåt, har turats om att arrangera. Redan i introt till öppningsspåret "Don't get around much anymore" möts vi av ellingtonsk "djungelrytm" och en growlande Bubber Miley-trumpet.
"Satin doll" startar med fräckt växelspel mellan blåsarna, medan inledningen till "Perdido" går i klockren tidig bebopstil. Dizzy Gillespie hade diggat det arret. På andra håll skiner bandets starka känsla för 20-talsjazzen igenom.
Albumet genomsyras av ellingtonska klanger och solona är innehållsrika och elegant snidade. Den eftertänksamt lyriska versionen av "Isfahan" blir en fin kontrast till all energi från gruppen på andra spår. Avslutande "Jubilee stomp" har sällan gjort sin titel bättre rättvisa.
Fredrik Lindborg förnyar även välkända melodier på egen hand. Eller snarare ihop med basisten Martin Sjöstedt och trumslagaren Daniel Fredriksson.
Trion som kallar sig LSD går ett steg längre än All Stars och ger på sin senaste platta "Hawaii" en rad rena schlagerdänger varsin injektion. Tiden får utvisa hur beroendeframkallande musiken är, klart är att man kan tända på den rejält.
Här lirar man med mycket luft mellan raderna och låter lyssnaren fylla i resten. Sväng, humor och lust regerar. Lindborg, som också rastar sin basklarinett, är så mycket Sonny Rollins att han antagligen vet vad Rollins käkade till frukost i förrgår.
Sonny Boy var ju också en pionjär när det gällde just pianolös trio med smak för mambo och calypso och att göra jazz av populärmusik ("I'm an old cowhand").
På "Hawaii" radar LSD upp "Till mitt eget blue Hawaii", "Två mörka ögon och "Jag vill vara din, Margareta". "Sånt är livet" svänger nåt helt brutalt.
Drygt 30 minuter av så här bra musik är för kort, jag kräver mer. En uppföljare! Och då med ännu längre Lindborgsolon.
Albumet släpps om en vecka. Något annat som kan vara bra att veta är att LSD spelar på Victoriateatern den 12 september.
Gå till toppen