Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kammarmusik för känsliga sinnen

Andrea Tarrodi, en av fyra tonsättare som föder drömmarna.Bild: Louisa Sundell

Melancholy dreams

ALBUM. Mårten Falk, Ingrid Falk, Per Gross & Åsa Karlberg

I en tid när det grova och platta har framgång på olika områden kan det vara stärkande att lyssna på kammarmusik. Särskilt när den är så sensibel och samtidigt så säker i uttrycket som den knappa timmes musik som dB Productions spelade in i församlingshuset i Limhamn i fjor och som nu har blivit skivan ”Melancholy dreams”.
Här möts Mårten Falks gitarr, Ingrid Falks sopranstämma, Åsa Karlbergs tvärflöjt och Per Gross blockflöjter i olika kombinationer för att spela musik av Carin Malmlöf-Forssling, Ylva Skog, Tebogo Monnakgotla och Andrea Tarrodi.
Malmlöf-Forsslings ”Die gefangene Nachtigall: Fünf japanische Haiku-Gedichte” är känslig modernism där sopranrösten och tvärflöjten intimt men varierat slingrar sig om varandra. Det musikaliska i haiku-­dikternas ord blir påtagligt när vokalerna dras ut till klangfärger och konsonanterna blir till drillar och slag.
Rösten vill bli flöjt och flöjten röst. Och samspelet är, som på hela skivan, utsökt.
Ylva Skog är en av få tonsättare som medvetet tar sig an vardagligt stillsamma stämningar. Detta har ett värde i sig, men när hon dessutom lyckas få vardagens dolda rum att klinga med, så som hon gör i violinkonserten från 2015, då blir det hela riktigt bra. Bland hennes bidrag på den aktuella skivan finns en soft bossa nova för flöjt och gitarr, ”Ça va? Ça va!”, där tvärflöjten och gitarren stuffar omkring utan att särskilt mycket händer.
Men stämmorna rör sig på ett sätt som gör att man kan börja undra om inte en tredje stämma fattas. Vad är det som inte blir spelat? Frånvaron av detta tredje bildar en stum klangbotten till det man faktiskt får höra.
Tebogo Monnakgotla. FOTO: OSCAR O'RYAN
I Monnakgotlas ”Endings” för sopran, tvärflöjt och gitarr råder skymningsstämning. Dikten som Ingrid Falk sjunger är skriven av Derek Walcott och talar om alltings stilla slut. Things do not explode / They fail, they fade, heter det.
En bit in i stycket introducerar Monnakgotla en innerlig visa – bara för att låta den vittra sönder. Detta gör hon inte bara en gång utan två, så i viss mån är ”Endings” också ett ”Beginnings”. När saker tar slut måste saker också börja på nytt. Monnakgotlas musik rör känsligt vid tystnaden mellan ett slut och en ny början.
På mig är det ändå Tarrodis svit ”The world of Henri Rousseau” för blockflöjt och gitarr som gör starkast intryck. Första satsen, ”The dream”, är milt vemodig och slående enkel. Det kunde ha blivit banalt om det inte vore för att altblockflöjtens melodi är så pregnant och talande. Den mättade tonen i Per Gross flöjt går nästan att ta på och Mårten Falks gitarrspel bildar ett spindelvävstunt säkerhetsnät åt den allt utlämnande flöjten.
I ett sådant sammanhang räcker det med några överraskande tonglidningar för att man ska bli varse idyllens gränser. Andra satsen stannar kvar i första satsens rum men leker en vildare lek. Tredje satsen för in nya klanger, som av tassar och djurstrupar. Fjärde satsen återgår till första satsens stillhet, men i högre tonart och med ett nytt perspektiv.
I ”The world of Henri Rousseau” är Tarrodi på en gång vismakare och tonsättare. Resultatet är musik som är precis men antydningsrik, lättillgänglig men svårutgrundlig. Det är en lisa att lyssna på den.
FLER TIPS
Tebogo Monnakgotla: 5 pieces. Trio Zilliacus Persson Raitinen (Phono Suecia)
Bengt Forsberg: Works for piano by Amanda Maier & Julius Röntgen (dB)
Gå till toppen