Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Den sommaren: Sensationell dokumentär

Edith Bouvier Beale och Lee Radziwill.Bild: Nonstop Entertainment

Den sommaren

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige, 2017. Regi: Göran Hugo Olsson. Med: Peter Beard, Lee Radziwill, Edith Ewing Bouvier, Edith Bouvier Beale. Barntillåten. Längd: 1.20.

En helt okänd och upphittad prequel till dokumentärhistoriens kanske mest färgstarka duo.
Göran Hugo Olssons "Den sommaren" är på många sätt helt sensationell. Den bygger på material filmat av fotografen Peter Beard som var en del av den amerikanska aristokratin och kulturlivet i New York från sextiotalet och framåt. I filmens inledning ligger han på golvet och pusslar bland minnen och gör kollage av sitt genomdokumenterade liv. Han pekar på bilderna av kompisarna Mick och Bianca, av Truman Capote, här har vi semesterbilder från lustjakten ihop med Jackie och Ari Onassis i den grekiska övärlden och här finns porträtten av Karen Blixen som han umgicks med på sina afrikanska resor.
Snart glider stillbilderna över till de rörliga filmbilder som Peter Beard har bevarat från tidigt sjuttiotal då halva Manhattans kulturella societet besökte honom i strandvillan längst ut på Long Island. Det var nog den enda gången Andy Warhol var ute i naturen, gissar han, medan bilderna av en lekfull Warhol på stranden rullar. Klippen antyder att det fanns en del i Peter Beards förgångna värt att berätta, om han nu tvunget skulle dra i gång ett dokumentärprojekt den där sommaren 1971. Men det är varken Warhol, eller Paul Morrissey, eller Bianca Jagger han fastnar för – det är två excentriska figurer som utkonkurrerar dem med hästlängder.
I en förfallen villa i överklassorten East Hamptons i närheten stöter nämligen Beard och hans vän Lee Radziwill, syster till Jackie Kennedy, på Edith Ewing Bouvier som bor ihop med dottern Edith Bouvier Beale. Big Edie, faster till Jackie Kennedy, och Little Edie som en gång drömde om en karriär som artist. Tillsammans är de förskansade i villan som de knappt har lämnat under årtionden och där har nu sopberget vuxit sig högt medan kvinnorna bråkar och sjunger och matar sina katter. Det är en mysig misär som om den hade utspelats idag hade fått ett dreglande Kanal 5 att skicka ut reportageteamet till sin serie om obskyra hamstrare – allt i syfte att leverera ett stycke kittlande obehaglig underhållning om psykisk ohälsa.
Var det någon av dessa kluvna känslor som Peter Beard och Lee Radziwill upplevde sommaren 1971 då de filmade Big Edie och Little Edie i avsikt att det skulle bli en dokumentär? Ett krypande obehag som fick dem att backa ut igen? Det får vi aldrig veta riktigt veta, och det är en brist i Lundafilmaren Göran Hugo Olssons "Den sommaren". Han har Peter Beard framför kameran, men inte ens när han självkritiskt säger att de själviskt filmat det som låg framför dem får han följdfrågor. Inte heller bryr sig Olsson om en mer pedagogisk ingång som förklarar på vilket sätt "Den sommaren" hör ihop med, ja är en ren pendang till, dokumentärklassikern "Grey Gardens"?
Svaret är att Beard/Radziwill anlitade filmfotograferna David och Albert Maysles (redan då omsusade efter klassiker som "Salesman" 1968 och "Gimme shelter" 1970) den tidiga sjuttiotalssommaren. Projektet avslutades dock. Däremot kom bröderna Maysles tillbaka senare och gjorde sin "Grey Gardens" om mor och dotter Bouvier. Det är svårt att påstå annat än att Maysles levererade ett kärleksfullt porträtt, gestaltat kongenialt enligt den då nydanande tradition av direct cinema de verkade inom som föreskrev en dokumentation utan speakerröst eller montageteknik. En metod som sätter större tillit till att vara sann objekten än att själv inympa tolkningar. På många sätt ett sympatiskt, empatiskt synsätt.
Dokumentärfilmaren Göran Hugo Olsson.Bild: ANNIKA AF KLERCKER / TT
Själv var Albert Maysles inte helt förtjust i att metoden oftast har tolkats som att kameran blott är en fluga på väggen, berättade han då jag intervjuade honom 2005. Han gillade inte metaforen utan citerade istället Orson Welles: "ögat bakom kameralinsen ska tillhöra en poet". Den helt tillbakalutade filmaren är alltså inget ideal.
Albert Maysles förblev vän med Little Edie livet ut – i sig ett bevis på ett förvaltat förtroende. Jo, men "Grey gardens" visar samtidigt hur undflyende sanningen kan vara – för alla dokumentarister. För hur lojala bröderna Maysles än var mot mor och dotter i Hamptonsvillan, så återstod många frågor hos oss tittaren; exempelvis hur sjuk Little Edie var och vilka trauman som lett hit? De kvarvarande frågorna har såklart bidragit till mytbildningen som gjorde "Grey gardens" till ett popkulturellt fenomen. Little Edie anslöt till kändislivet i New York och in i våra dagar tolkas och omtolkas historien med full frenesi.
"Den sommaren" ställer på sitt nedtonade vis uppfordrande frågor till publiken genom att presentera Beard/Radziwills filmklipp, inspelade före mor och dotter Bouvier kom att mytologiseras genom Maysles. Här självanalyserar Little Edie deras sätt att vilja leva som Thoreau och här lanseras en mörk konstituerande familjehemlighet: en morbror som ska ha utsatt Little Edie för övergrepp. Medan mor och dotter teatralt spelade upp och levde sin drömvärld framför Maysles kamera, möjligen uppmuntrade till det, så är det tydligt hur deras släkting Lee Radziwill ville gå till grunden deras historia.
"Edie och Edie ville framåt, Lee ville se bakåt", som Peter Beard kärnfullt uttrycker det.
Göran Hugo Olssons film ger oss just den där poetiskt fulländade blicken som Maysles själv sökte. Klippningen och Goran Kajfes musiksättning är fulländad perfektion. Samtidigt gläntar filmen på dörren till hur hela denna emblematiska dokumentära berättelse kan ses från ett helt annat håll.
"Utan minne finns inget liv", säger Peter Beard.
Men hur skildrar man den som lever i sina minnen men inte vill prata om dem? Vems blick respekteras då, filmarens eller objektets?
På så vis ställer "Den sommaren" helt grundläggande frågor om dokumentärfilmens grundläggande villkor - utifrån ett av dokumentärhistoriens mest upplyfta exempel. För "Grey gardens"-konnässörer är den såklart ett måste, vad man kunde ha önskat vore ett bredare, mer pedagogiskt anslag så att den hade nått fler. Vilket den vore värd.
Fakta

Göran Hugo Olsson

Dokumentärfilmare och regissör, född 1965 i Lund. Numera boende i Stockholm.

Startade SVT:s dokumentärserien Ikon. En av grundarna till produktionsbolaget Story. Filmkonsulent 1999-2002.

Slog igenom med dokumentären "Fuck you, fuck you very much" om Leila K 1998. Har med åren alltmer utvecklat metoden att göra dokumentärer av arkivmaterial. Hans film om hur svenska journalister skildrade Black power-rörelsen, "The Black power mixtape 1967-1975" (2011), gav honom två guldbaggar. I "Om våld" skildras kolonialism i Afrika. Och arkivmaterialet tar kanske mer plats än någonsin i "Den sommaren", som visar hittills opublicerat material från sjuttiotalets Hamptons utanför New York.

Läs alla artiklar om: Filmfredag 31 augusti
Gå till toppen