Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: "EU" vinner inga val. Men ändå.

Liberalerna har dystra opinionssiffror, men ska ha en guldstjärna för viktiga valfrågor: EU, försvaret, hela den liberala världsordningen.

Står upp för den liberala världsordningen – här mot NMR.Bild: Pontus Lundahl/TT
Det är bra om ett parti har en tydlig strategi. Det är sällan dubbelt så bra att ha två strategier, konstaterar den gamle Folkpartiledaren Lars Leijonborg i sin bok Kris och framgång – mitt halvsekel i politiken, och medger att partiet inför valet 2002 hade just det. Två strategier, som han själv pendlade mellan, beroende på om den senaste väljarmätningen visat 6,5 eller 3,9 procent.
Den ena strategin, den kaxiga, var att vara ”ett tydligt liberalt alternativ och vädja till en bred borgerlig strömning som var trött på socialdemokratiskt förmynderi och skattehöjningar” – och budskapet valfrihet, egenmakt, jämställdhet och andra traditionella liberala värden.
Inspirerat av framgångsrika danska liberala Venstre.
Den andra strategin inspirerades av ständigt så principfasta Radikale Venstre – och handlade om att klara fyraprocentsspärren: ”släppa en del allmänborgerligt gods och drömmar om en ny storhetstid och fokusera på våra kärnfrågor”.
Växa – eller överleva?
För honom löste sig saker oväntat med utspelet om språkkrav och han gick ”från loser till Leijonkung”. För Jan Björklund kan det bli betydligt knepigare. Den 9 september gäller vinna eller försvinna.
Knappast växa – men överleva.
Fokusera på kärnfrågor – vilka? – för att behålla kärnväljarna – vilka? Åren i alliansen har inte gjort vare sig det första eller andra tydligare. Och i takt med att opinionssiffrorna sjunker så stiger frågorna om vad L ska vara bra för. Överhuvudtaget.
Ja, också hos mig, tills jag en sen kväll fick en fråga från husets tonåring om inte Sverige borde lämna EU, någon hade sagt att vi ”bara skickar en massa pengar dit”. Svaret blev en timmes föreläsning om den hotade liberala världsordningen – ja, det kan vara tålamodsprövande att ha en journalist som mamma – och efteråt kom jag på mig själv med att vilja ge en guldstjärna till Liberalerna.
Fast det tar förstås ingen till riksdagen.
I opinionsmätningarna ligger L nu strax över 5 procent – men i regel lite under det förra valresultatets 5,8. På rätt sida av fyraprocentsspärren, men inte på något betryggande avstånd. De här mätningarna handlar om vilket parti man tänker rösta på eller sympatiserar mest med. Bakom den siffran finns en annan intressant: sedan 1956 frågar opinionsforskare vilket parti väljarna tycker näst bäst om – och genom åren har svaret ofta varit Folkpartiet. Ibland C eller M. Mittenpartierna tolereras alltså bäst.
Bland M-väljare har 27 procent L som sitt andrahandsalternativ, uppger Ekot. Men nästan lika många, 26 procent, svarar SD.
En god illustration av läget inom M, förvisso, och ganska dystert. Ur ett liberalt perspektiv kunde det driva vem som helst till lite populism – i ett försök att konvertera de där näst bästa rösterna och mota undan SD:s. Det kunde stampa fram insmickrande löften till hela den breda medelklassen.
Som en vecka extra ledigt till alla landets föräldrar, en reform som kostar 5 miljarder – pengar som liksom blivit över för att allt annat är fixat i landet? Så där som de desperata Socialdemokraterna räknar just nu: lite statsfinansierad ledig tid istället för att sänka skatten och ge föräldrar råd att själva köpa sig tid. Välfärden är utmanad, skolan levererar inte som den borde och segregationen hotar sammanhållningen i landet.
Då går maktpartiet Arbetarepartiet till val på mer ledighet.
Medan Liberalerna vill ha bort straffskatten på flit och ansträngning, värnskatten. L har skolan och integrationen som sina föga förvånande stora valfrågor, men orkar också lyfta blicken. Se bortom gränsen, se de mörka molnen som tornar upp sig – och det växande hotet i vårt närområde. Se behovet av försvar. Se EU.
Nationalister runt om i Europa vill lämna unionen, men talar om något annat "samarbete". Fast som Jan Björklund (L) sade i P1-partiledarutfrågningen (29/8):
EU är det samarbete vi har. Det går att drömma om ett annat, men det här finns och det är vad de andra länderna fortsätter med även om Sverige lämnade. Och det är inte vilket samarbete som helst, utan ett som byggts efter att "Europa i tusen år skickat ut varje ny generation på slagfältet för att döda varandra".
EU är inte ”Bryssel”, inte ”de”. EU är Sverige, vi. Vad som sker i EU påverkar både kommunerna och den nationella politiken. Men EU saknas i valrörelsen. I en tid när unionen är utsatt, både inifrån med interna splittringar och utifrån, inte minst från Ryssland och USA:s president Donald Trump som pekat ut EU som ”fienden”. Och i den svenska valdebatten driver SD på för en folkomröstning om utträde, swexit.
Att lyfta EU är ingen valvinnare. Det är inte heller ett stärkt försvar – trots säkerhetsläget i vårt närområde. En berättigad oro för det öppna samhället och hela den liberala världsordningen lär inte heller samla röster. Likafullt är nu ett inlägg från Liberalerna på sociala medier så mitt i prick:
Jimmie Åkesson har utnämnt liberalismen till sin huvudfiende. Vi kunde inte vara stoltare.
Så växa – eller överleva? Frågan är relevant för Liberalerna också i detta val. Att partiet där, alldeles för nära fyraprocentsspärren, lyfter de här frågorna är hur som helst värt en guldstjärna.
Gå till toppen