Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Jag ber en bön att ingen skjuter ihjäl den jag hade tänkt dela mitt liv med

Jag är orolig varje gång min sambo åker iväg till jobbet. Samtidigt är jag stolt att hon bär polisuniform, för hon gör en insats för samhället varje dag hon jobbar. Det skriver signaturen "Orolig sambo".Bild: Johan Nilsson/TT
När min sambo går till jobbet så riskerar hon att bli utsatt för våld, kränkningar och hot. En typisk vardag innehåller familjetragedier, missbrukare, våldsutsatta barn, självmord med mera. Hon riskerar till och med att själv dö i tjänsten. Allt detta för 25 000 kronor i månaden. Min sambo arbetar som polis.
Den senaste tiden har jag följt rapporteringen och debatten efter dödsskjutningen av Eric Torell, 20, och ingripandet mot autistiske Erik, 16. I båda fallen har båda två burit på vapen. Som alla känner till visade det sig att i båda fallen var det leksaksvapen. Jag vill börja med att säga att jag tycker det är fruktansvärt att en kille med Downs Syndrom blir skjuten till döds och att en autistisk kille får sin arm bruten vid ett polisingripande.
Tyvärr tycker jag att fokus i media och från allmänheten har landat på polisens sätt att agera. Visst fokus har riktats mot leksakstillverkarna. Men sedan när ligger ansvaret på tillverkaren? Finns det ingen efterfrågan kommer man ju sluta tillverka dessa leksaker ändå. Föräldrar har ett ansvar. Barn ska inte springa runt och leka med verklighetstrogna vapen överhuvudtaget. Punkt slut.
Min sambo har ett arbete som ställer enormt höga krav från allmänheten. Med all rätt. Att vara polis är inte lätt och det ska inte vara lätt heller. Dock har debatten helt saknat inslag av polisens vardag, där tillgång på vapen skjuter i höjden, hotbilden mot polisen ökar och ”buset” blir allt råare i sina tillvägagångssätt. Polisens taktik måste följa den vardag man faktiskt möter. Om folk bara visste hur det egentligen ser ut i vårt samhälle. Det lilla min sambo berättar för mig om sin vardag som polis står det ingenting om i några tidningar.
Vi måste våga lyfta blicken och faktiskt säga att det inte är okej att springa runt med leksaksvapen. Hur vill ni föräldrar att polisen ska kunna särskilja på om det är ett skarpladdat vapen eller en leksak? I debatten har man sagt att vilken polis som helst borde förstå att en pojke med exempelvis Downs Syndrom eller autism inte springer runt med skarpladdade vapen. Hur kan man ta det för givet? I båda fallen har ju polisen kallats till platsen av någon som reagerat på att en person bär på ett vapen. Klart polisen agerar därefter och åker till platsen med ”worst case scenario” i huvudet.
Jag är orolig varje gång min sambo åker iväg till jobbet. Samtidigt är jag stolt att hon bär polisuniform, för hon gör en insats för samhället varje dag hon jobbar. Hon drar i skit som ingen annan vill hantera. För 25 000 kronor i månaden. Och här går jag och är rädd att samtalet ska komma där Polismyndigheten meddelar mig att min sambo är skjuten till döds. Eller svårt misshandlad. Knivskuren kanske?
I natt ska hon ut och möta verkligheten igen. Själv kommer jag innan jag somnar be en stilla bön att ingen skjuter ihjäl den jag hade tänkt dela mitt liv med.

Orolig sambo

Läs mer: Skriv på Min mening
Gå till toppen