Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Pianisten David Fray hålls nätt och jämnt i schack

Dunkers kulturhus 30/8.

Arkivfoto: Warner Bros.
När den franske pianisten David Fray spelade på Helsingborgs pianofestival för några år sedan var det första gången jag upplevde honom i en konsert­situation. Det blev en smärre chock. Hans mycket speciella spelstil provocerade mig så att jag hade svårt att ta till mig hans musicerande.
Vid Pianofestivalen som inleddes på torsdagen var jag mentalt förberedd på en konsert utöver det vanliga. Men denna gång uppträdde han tämligen återhållsamt så att jag lättare kunde koncentrera mig på musiken.
Vilket behövdes. För David Fray tolkar klassikerna som ingen annan. Vare sig man gillar det man hör eller inte, så lämnar hans spel ingen oberörd. Han tar ut svängarna när det gäller dynamik och tempi så att det ibland är svårt att känna igen musiken.
Sålunda pendlade hans framförande av Schuberts stora A-dursonat mellan å ena sidan det nästan helt statiska och å andra sidan så explosiva attacker att man oroade sig för att flygeln skulle kunna ta skada.
Men om man inte blev åksjuk av Frays berg-och-dalbane-tur fick man sig till livs en helt ny sida av Schubert som man sent ska glömma. Kanske inte den mest eleganta, men desto mer personlig.
På samma sätt var den inledande avdelningen med musik av Mozart. C-mollfantasin som stod först på programmet spelade Fray så expansivt att det till en början kändes som han aldrig skulle komma igång ordentligt. Bättre fungerade det när han kom till Sonaten i c-moll K. 457. Dess stramare struktur höll pianistens mer självsvåldiga sida i schack.
Men allra bäst var David Fray i Rondot i a-moll. Här lyckades han balansera det oskuldsfulla i huvudtemat med de mörkare inslagen så att kontrasten dem emellan blev desto mer suggestiv. Den skenbara enkelheten i tolkningen var mer övertygande än alla dramatiska utbrott.
På samma sätt var extranumret, Bachs "Nun komm, den Heiden Heiland" (i Wilhelm Kempffs arrangemang?) en lisa för själen efter den stormiga seglatsen genom Schubert.
Gå till toppen